Jag läser inte den här romanen, snarare ser jag den utspela sig framför mina ögon.

Jag kan se det framför mig hur Stewe står där och tittar ut genom fönstret, hur han vänder sig bort och verkar nervös för att återigen vända sig mot fönstret, och hur det till sist knackar på dörren till huset som ligger ensamt där den öde grusvägen försvinner in i skogen. Jag kan se Stewe öppna och jag kan se John kliva in med sin väska, och jag kan se det plötsliga scenbytet där en ung upplaga av Stewe en het nittiotalssommar möter en dito John.

Stewe är tonåring och tillbringar sommaren på lantstället tillsammans med föräldrarna. Han har flytt staden och den avslöjade hemligheten om att han är gay. Nere vid sjön möter han en dag John, som säger sig låna sin morbrors stuga. Det dröjer inte länge förrän de inleder en hemlig relation där John, som är äldre och lite farlig, lär Stewe allt han kan. Men när det hettar till blir det dock nytt stycke och den berömda cigaretten efteråt. Det här är ingen historia som gottar sig i sexskildringar, det är en blödig kärlekshistoria.

Jag kan se hur scenerna sedan skiftar mellan John och Stewe som unga och de något äldre upplagorna ända fram till upplösningen där Sinead O’Connors inspelning av ”Nothing compares 2 U” spelas innan ridån går ner och applåderna börjar dåna.

Det är inte länge sedan Jonas Bruns hyllade roman ”Skuggland” (2012) blev monolog på Dramaten, och det lär inte dröja länge förrän ”Ingen jämfört med dig” kan ses på någon av våra stora teatrar. Som text är Bruns nya roman redan nu mer dramatik än epik. Dialogen är frilagd från den övriga texten, som mest framstår som väldigt detaljerade och laddade scenhänvisningar. Det är en roman skriven direkt för scenen, och den använder sig därför av den dramatiska textens verktyg.

Bedömd som roman känns den dock lite ofärdig. Miljöerna framstår som kulisser och de övriga figurerna i boken fungerar mest som statister med enstaka repliker. Det som bär romanen är den blödiga och söta men samtidigt hotfulla kärlekshistorien mellan den oskuldsfulle Stewe och den luttrade John, den som får ett oväntat och mycket teatralt slut som i sin tur resulterar i den gemensam hemlighet som är romanens målsnöre.

Jonas Brun gestaltar med stor dramatik och allvarsam ton den gamla sentensen att det förflutna aldrig är dött och begravet. Tvärtom finns det förflutna alltid där som ett hot, men också som en möjlighet till ett annat liv.