Sofia Rapp Johansson belönades 2007 med Katapultpriset för sin debutbok ”Silverfisken”. En nästintill oläslig bok i det att den är så fruktansvärd. Berättelser om incest, våld och övergrepp berättade med ett skoningslöst och direkt språk. Lägg därtill att den är berättad ur barnets perspektiv och att den är skriven på delvis rimmad och lekfull vers och infernot av dikt är totalt.

I hennes nya bok ”Golgata” möter vi ett vuxet jag som kastas mellan nutid och dåtid. Det är en berättelse om att våga känna tillit trots att kroppen lärt sig något annat.

Otroligt snyggt är hur boken gång på gång sömlöst glider över från nu­tidens kärleksrelation till att handla om dåtiden och jagets mamma. Helt plötsligt tänker jag i läsningen – kan hon inte klockan? Och inser i nästa mening att vi plötsligt befinner oss i barndomen igen.

Anknytningsproblematik är ett centralt tema men också klass. En kvinna har kommit in i jagets liv, en trygg person med en annan bakgrund – en kvinna som kallat sina lärare ”sir” medan jaget kallat dem skällsord: ”jag har mardrömslika undergångar i mitt bröst medan du är lägligt angenäm”. Jaget slits mellan att vilja älska och förstöra: ”jag tar in på hotell för att göra dig svartsjuk. Jag nekar dig att träffa dina vänner och jag ringer mitt i natten och skriker om missfall (…) Jag har så många defekter inom mig att jag inte hittar ut”. Ibland blir det pladdrigt men det stämmer väl överens med hur destruktiva tankar fungerar, repetitiva, nedbrytande och cirklande.

Språket är jämnt och historien tydlig, ofta ligger formuleringarna nära klyschan men inte heller sällan blixtrar poetiska utsagor till i denna ganska långa diktsamling. När vi befinner oss hos barnet tycker jag att berättelsen drabbar hårdast och är som mest förtätad och precis. Kanske rentav oförglömlig. Inte sällan är boken rolig och det händer att jag skrattar av igenkänning, det är inte många diktsamlingar som lyckas locka till skratt!

Det är ett ofta osympatiskt jag som kommer fram i texten med sin vilja att äga den andre och det är uppfriskande. Jag påminns om att litteraturen är en av få platser där det är tillåtet att visa fram en hel människa med fel och brister, en plats där det finns utrymme att närma sig en människa och få möjlighet att förstå henne. Att poesin kan vara den aska ur vilken Fågel Fenix reser sig. För den som läser men också för den som skriver. Men där det första sällan kommer utan det andra.