Det pågår ett lågmält samtal mellan Olga Ravns nya bok ”Den vita rosen”, översatt från danska av Johanne Lykke Holm, och hennes debut ”Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne”. Även om de skiljer sig åt vad gäller både form och innehåll kan jag inte undgå att höra dem viska i varandra.

Ravn skriver i debuten: ”i drömmen visste jag hur man ammade, stack bara in mjukdelen/ varje natt åt jag två tunna skivor spädbarn tills livmodern var tom”. I den nya boken är det i stället ett du som ska äta av jaget: ”du ska äta/ alla mina blad/ alla mina fettdrypande blad/ mina blommor/ som ett skum”.

Om debuten var översvallande och textrik så är den nya stram och återhållen. Varje dikt är fem rader, ibland kortare med de efterföljande raderna markerade med X för att upprätthålla känslan av ordning. Betydelserna flyter, det är en flora i upplösning med historier som pågår på flera olika nivåer. Tydligast framträder för mig ändå bilden av ett modersblivande – eller oförmåga till detsamma: ”rinner/ ner längs ett ben/ som ett hån”. När Ravn skriver ”jag vill mässa länge/ tills du lägger dig/ till rätta/ här i skuggan/ av min hand” tänker jag på diktsamlingen ”Händerna lägger ner kransen” av Åsa Maria Kraft, en bok som handlar om tomrummet efter ett förlorat barn.

I ”Den vita rosen” blir upprepningen ett sätt att få syn på eller visa fram. Boken inleds med samma dikt över flera sidor, men är en dikt densamma andra gången den läses, eller den tredje? Det finns flera sätt att läsa en rad och det är också utmärkande för verket som helhet. Olga Ravn definierar tingen för att i nästa andetag definiera dem som någonting annat.

"Den sjuke" som nämns flera gånger i boken läser jag som en del av jaget. Raden ”tvätta inte bort mig med sjukdomen” tror jag att många som lider av psykisk sjukdom kan känna igen sig i. På ett annat ställe skriver Ravn: ”Vart går den sjuke/ när han går/ ifrån mig/ var vilar/ den vita rosen”. Här går det att läsa "den sjuke" som ”han”, men prova att läsa ”jag” i stället för ”den sjuke”.

"Den vita rosen" är ett tungt verk som genljuder av litteraturens storheter, diamanter faller i gräset nästan som hos Edith Södergran, men det är också ett verk som då och då uppvisar en trötthet inför diktens verktyg, en trötthet som är helt i linje med textens känsloläge. Olga Ravn har lyckats gå vidare från den fantastiska debuten och vidare in i någonting kanske inte lika eget men oerhört moget.

Litteratur

Den vita rosen

Olga Ravn

Översättning: Johanne Lykke Holm

Modernista