”Hitler ligger väl förmodligen och tuggar mattor nu ett slag igen”, kommenterar hon när Führern inte visade sig under det smått desperata tioårsfirandet av partiets maktövertagande 1943. Astrid Lindgrens krigsdagböcker från åren 1939–45 är skrivna med en blivande författares ivriga intresse för vad som pågår, som om hon törstade efter något att använda sin förmåga till.
Några illusioner om vad ett modernt krig innebär har hon inte: sonen Lars ”skulle jag skjuta själv, tänkte jag, hellre än att släppa honom ut i kriget.” Hon återger vad tidningarna berättar, skriver för att dokumentera det som sker eller för att avbörda sig de grymheter hon har läst om. Ibland klistrar hon in urklippta artiklar. Bokens begränsning är att den till största delen består av referat. Vi får följa kriget vecka för vecka, som det såg ut för någon som inte satt med facit i hand, med alla rykten och förhoppningar, men hennes egen vardag skymtar bara glimtvis.
Vinterkylan inomhus när det är brist på koks. Ransonering av tvål, smör och bröd. Varmvatten finns inte längre. Dottern Karins långa sjukdomsperioder. En kris i äktenskapet omtalas antydningsvis som ”ett jordskred”. En upprörd folkmassa protesterar när en bokhandlare sätter upp ett anslag om att ”judar och halvjudar” inte är välkomna. Konflikten får en svensk lösning: innehavaren åläggs att sätta sin skylt ”så att den inte syns från gatan.” Sådant hade jag gärna läst mer om: hon har skarp blick och lika skarp förmåga att återge vad hon ser.
1940 får hon ett hemligt jobb på den statliga postcensuren. Det ger henne en sällsynt inblick: hon kan jämföra vad hon läser i tidningar och reportageböcker med brevens ögonvittnesskildringar. Vissa brev kopierar hon, säkert i trots mot alla regler, och klistrar in i dagboken. I ett av dem berättar en kvinna från den norska motståndsrörelsen om tyskarnas tortyr; i ett annat berättar en judisk flykting om tvångsförflyttningarna till Polen.
Den eviga debatten om vad man visste kan hämta nytt bränsle ur boken. Ett tidningsklipp från december 1943 handlar om judeutrotningen. Svenska och brittiska experter tror vid denna tid att mellan två och fyra miljoner judar har dödats. Artikelförfattaren, historikern Hugo Valentin, påminner om att Hitler 1939 – och upprepade gånger sedan dess – uttryckligen förklarat att hans mål är att förinta Europas judar.
Det som märks, genom alla referat, är Astrid Lindgrens stora medkänsla. Hon kombinerar en kärv, realistisk klarsyn med en medkänsla som omfattar alla hon skriver om, utom diktatorer och ledande nazister – även de tyska ”soldatstackarna” som fryser i 40 graders kyla. Störst utrymme ägnar hon åt medkänslan med finnarna, som kämpar för sin överlevnad efter det sovjetiska anfallet 1939. Hon skildrar den stora, finlandsvänliga opinionen i Sverige. När regeringen vägrar gå i krig för Finlands skull samlar man frivilligt in pengar, kläder och mat. Familjen Lindgren (som jag inte är släkt med) tar emot ett finskt krigsbarn.
Hon betraktar nazismen och sovjetkommunismen som ”två skräcködlor i kamp med varandra”, men om tyskarna förlorar är hon orolig för att Stalin ska ta hela Skandinavien. Sommaren 1940 skriver hon: ”Och då tror jag hellre, jag säger ’Heil Hitler’ i hela mitt liv än får ryssarna över oss.”
I maj 1943 nämner hon för första gången att hon skriver. Medan hon legat sjuk har hon ”skrivit ihop en del småkrafs och skickat” – och lyckats sälja ett kåseri till en tidning. Sedan kom Pippi och då börjar en annan sorts världshistoria.