Med en känsla av svindel

I Jerker Virdborgs nya bok glider texterna förrädiskt mellan realism och Kafkaesk mardröm. Merete Mazzarella läser en skickligt uppbyggd mosaikroman.

Skickligt. ”Det hela är rasande skickligt uppbyggt och nog så lärorikt”, skriver Merete Mazzarella om Jerker   Virdborgs nya bok.

Skickligt. ”Det hela är rasande skickligt uppbyggt och nog så lärorikt”, skriver Merete Mazzarella om Jerker Virdborgs nya bok.

Foto: Sofia Runarsdotter

Recension2015-02-14 08:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För åtskilliga år sen läste jag en språksociologisk doktorsavhandling om telefonsamtal till Giftcentralens rådgivning. Det framgick att många av samtalen präglades av en påtaglig lakonism: ”Min tvååring har kanske fått i sig lite lite diskmedel,” kunde en pappa säga trots att ungen i fråga höll på att tuppa av. Det handlade naturligtvis om att de som ringde ogärna ville framstå som vårdslösa föräldrar men också om att det överhuvudtaget är osvenskt att uppträda okontrollerat eller – ännu värre – som hysterisk.

Den här doktorsavhandlingen kom jag att tänka på när jag läste Jerker Virdborgs nya bok: den är nämligen utomordentligt svensk, lågmäld, kontrollerad, precis, skenbart svalt registrerande. Den marknadsförs som novellsamling, vilket är intressant dels för i förlagsvärlden betraktas noveller som i det närmaste osäljbara och dels för att den nästan lika gärna kunde kallas mosaikroman.

Stämningsmässigt är den starkt sammanhållen och dessutom finns det en tydlig röd tråd: vartannat avsnitt handlar om människor som sitter i skyddsrum och har förlorat all uppfattning om tid medan våldsamma explosioner pågår över huvudena på dem och något som kanske är giftgas börjat läcka in. Skyddsrummet visar sig förövrigt inte bara vara ett: med en känsla av svindel upptäcker avsnittens jagberättare att det finns en oändlig räcka av skyddsrum, det ena ovanför det andra.

De flesta av bokens texter glider förrädiskt mellan realism och Kafka-aktig mardröm och som läsare tvingas man till en alldeles speciell uppmärksamhet, ja, ofta måste man gå tillbaka och läsa något stycke ett varv till eftersom man – precis som mannen som upptäcker den oändliga räckan av skyddsrum – kan ha svårt att tro sina ögon. Virdborg skildrar ett Sverige i inbördeskrig – ett krig som ter sig desto kusligare som man inte vet vem de stridande parterna är eller varför de slåss. Till kusligheten bidrar paradoxalt nog också att så mycket ändå är sig likt, att vardagen går vidare – samtidigt som folk flyr på nätterna med hjälp av människosmugglare, spänt vaksamma män med automatvapen rör sig i terrängen, stora områden är avspärrade och skyltar varnar för radioaktiv strålning. Maktutövningen i samhället ter sig obegriplig intill rena godtycket: på Stockholms tunnelbanestationer kan man när som helst bli jagad och misshandlad – möjligen till döds – av SL-väktare, utan att det klargörs på vems uppdrag det sker kan man få besök av män som granskar ens hem och sedan bär ut ens värdeföremål. Men de säger i alla fall tack när de går för med ett undantag – en novell om en gerillagrupp som påminner om ISIL – skildras också våldet kontrollerat, lågmält, svenskt. Det hindrar ingalunda att det är mycket förstörelse: både riksdagen och Rosenbad sprängs, en kyrka sticks i brand, gravar förstörs, människornas förflutna, deras historia plånas ut. Det är desto sorgligare som de enda egentliga känslor personerna ger uttryck för är knutna till det förflutna, till barndomsminnen eller till föremål som de fingerborgar en gammal döende kvinna längtar efter.

Ungefär halvvägs genom boken kan man uppleva en viss entonighet: eftersom personerna mest är spelbrickor i ett spel de inte förstår blir ingen av dem riktigt individualiserad eller berörande. Men det hela är rasande skickligt uppbyggt och nog så lärorikt: vi behöver förvisso bli påminda om att Sverige är ett land i världen, inte ett reservat där tryggheten är självklar och evig.

Litteratur Jesper Virdborg

Skyddsrummet Luxgatan

Bonniers