Vi tycks befinna oss på tillräckligt stort avstånd till det förra seklet för att försöka förstå oss på dess dramatiska förlopp. Flera författare har de senaste åren gett sig i kast med att tolka nittonhundratalet i serier: som i Jan Guillou och Kristina Sandbergs romansviter. När nu Uppsalaförfattaren Lars Sund tar sig an Finlands moderna historia, som inleds med romanen “Tre systrar och en berättare”, är det inte förvånande att den ska ses som den första i en serie av tre.
För det första: att betrakta vår östra grannes historia ur ett finlandsvenskt perspektiv är en bra idé. Den svenskspråkiga delen av Finland känns språkgemenskapen till trots avlägsen för vissa av oss på den här sidan Bottenviken. Men det pågår en revision, inte minst genom romaner som Kjell Westös “Hägring 38”, som i förra veckan tilldelades Nordiska rådets litteraturpris.
“Tre systrar och en berättare” utspelar sig efter andra världskriget, på en plats som av allt att döma föreställer Jakobstad, författarens egen hembygd. Det är den nya tiden, då vapnen tystnat och människorna börjat bygga för den välfärd som ska komma.
Här placerar Lars Sund sin Berättare, en namnlös banvakt som höjer och sänker bommen vid Frams järnvägskorsning. När han får syn på en notis om att stadens amatörteater ska sätta upp Anton Tjechovs “Tre systrar” börjar han skissa på en historia. De tre systrarna ska spelas av Maggi, en överklassflicka med lysande utsikter, Iris, dotter till stadens latrinkusk, och Ulla-Maj, en ambitiös lärare som anställts vid stadens skola. Men premiären blir inte av – istället får vi genom Berättarens penna följa de tre amatörskådespelarnas resa genom efterkrigstidens samhällsbygge. De finner sig på varsitt håll – bildar familj – tampas med vardagen – en av dem visar sig ha verklig talang och blir skådespelerska i Helsingfors. Berättaren förblir vid sin järnväg, skrivande och i konversation med en kråka som ger honom de upplysningar hans historia kräver.
Man kan tycka olika om greppet att låta fiktiva författare stå för romanens berättande. Själv är jag inte alltid förtjust, eftersom det är svårt att upprätthålla intresset kring en närvarande berättare – i många fall känns de mer i vägen än givande. Inledningsvis har jag också svårt för Sunds anonyme banvakt, vars självskådande passager jag tycker bryter rytmen. En bit in i bokens andra del får jag lättare för berättarrösten, kanske för att den efter hand tar mindre plats, men också för att jag småningom uppskattar tonfallet. Det uppstår en spännande dynamik mellan den ensamme mannen och de människor som cyklar eller promenerar förbi hans kur. Han ser dem bara på håll, men han ger form åt deras liv.
Det är i bokens senare hälft, då Lars Sund ägnar mindre tid åt banvaktens funderingar över romanpersonerna och låter dem leva sina liv ostört, som jag dras med. Här är Sund som bäst, när han får tala fritt om en pappa eller syster och låta livsöden haka i varandra. De mest intressanta figurerna är också de som skymtar förbi i skrönor och sidohistorier, som Iris pappa “Skitu-Kalle”, medan centralgestalterna i vissa avseenden känns något konturlösa. Lyckat är också porträttet av tidsandan och det finlandsvenska språket, så vitt jag förstår autentiskt återgivet i dialogen. Man lär sig nya ord, finlandismer och uttryck som åtminstone undertecknad måste slå upp: håxa, prälla, härkas, firabla! Till slut framstår bygden, dialekten, som den verkliga huvudpersonen i “Tre systrar och en berättare”. Det ska bli intressant att se vilka personer Sund hittar där i de kommande delarna.