Helga Trefaldighetsafton, första söndagen efter pingst, har länge haft en särskild plats i folktraditionen. Man har uppsökt särskilda källor och druckit hälsa. Så gjorde säkert många i Uppsala med omnejd den 24 maj 1567. Men ödet ville att just detta datum kommit att präglas av ett blodigt allvar.
Då inträffade vad som i svensk historia kallats sturemorden. Landets kung, Gustav Vasas äldste son, Erik XIV, mördade, i något fall själv, och i andra fall genom sina drabanter i fängelsehålor på Uppsala slott, fem män ur den svenska högadeln. Tre av dem bar namnet Sture. Det var Svante Sture och hans två söner Nils och Erik Sture. De är begravda i det kapell i Uppsala domkyrka som kallas Sturekoret.
Skeendet denna eftermiddag ägde rum inte på en enda gång utan i olika passager. I bakgrunden skymtar också kung Eriks sekreterare Jöran Persson. Kungen ville ge en rättslig prägel åt det hela; samtidigt kommer här hans mentala ohälsa, vilken har varit svår för eftervärlden att definiera, till uttryck.
För att visa hur komplicerad hela utvecklingen var, kan det här nämnas, att när Erik senare som den förste svenska monarken utnämnde grevar och friherrar, befann sig en Sture i denna gynnade krets.
Sturemorden och dess ganska långa förspel, vid ett gods på Svartsjölandet, kommer långt fram i Bo Erikssons nyligen utgivna, 372 sidor omfattande bok som också hade kunnat heta "Sturarna - ätten som försvann". Sedan ett par hundra år tillbaka kan man inte hitta den i adelskalendrar eller liknande. Men namnet finns bevarat på en central och nöjespräglad plats i Stockholm, alltså Stureplan. I Uppsala har vi ju också Sturemonumentet, som på sin tid föranledde långa debatter.
Bo Eriksson är en historisk författare av högsta klass. Han är fil.dr vid Stockholms universitet och redaktör för "Historisk tidskrift". Dessutom har han förmågan att uttrycka sig lättsamt. Till yttermera visso är han specialist på senmedeltid och vasatid. Några fel i denna hans framställning torde vara svårt att hitta. Den enda anmärkning jag som gammal uppsalastudent skulle vilja göra är följande: Visserligen var ärkebiskopen Jakob Ulvsson en drivande kraft när det gällde universitetets grundande 1477. Men riksföreståndaren Sten Sture d.ä., som Eriksson skriver mycket om, stödde projektet, vilket var nödvändigt, särskilt vid ett rådsmöte i Strängnäs sommaren 1477. Sedan började undervisningen vid det första nordiska universitetet på Birgittadagen i oktober.
Det kan förefalla som om jag utan vidare kan rekommendera boken till inköp av denna tidnings läsare. Jag har en viss reservation och jag hoppas att jag inte missförstås. Boken är inte skriven för vetenskapligt bruk med noter, utan författaren har helt klokt gjort ett avsnitt om dokumentation med mera på slutet. Men det är om än i detaljerna i och för sig en lättläst dock innehållsmässigt en svår bok. Det beror inte på författaren utan på den tid den till stor del handlar om, alltså senmedeltiden. Här kommer några exempel:
Sturarna var inte en enstaka ätt utan flera och de kunde skiljas åt genom heraldiska emblem på sina sköldar och sigill, exempelvis ett gumsehuvud eller några sjöblad. Vidare kunde någon vara en Sture utan att ange det och det hände också att man på grund av heraldikens utformning i nästa generation blev en Natt och Dag. Vid flera tillfällen förekom det att en Sture blev riksföreståndare, däremot aldrig kung.
Unionsproblematiken komplicerade det hela och vid ett par tillfällen blev danskar kungar i Sverige. Särkilt Kristian II bör här nämnas. Vad man än kan säga om råskinnet Gustav Vasa, så blev svensk historia lättare att fatta för oss i nutiden sedan han gjort Sverige till ett ärftligt kungadöme.
Ibland brukar historiska skildringar bara handla om män, men en av fördelarna med Erikssons senaste bok är att kvinnorna får ett stort utrymme. Brevväxlingarna mellan kvinnor ur den kungliga kretsen eller ur högadeln är viktiga källor som åberopas. Att kungar och hertigar höll sig med "frillor" var accepterat. Den mest kända ur denna krets är Karin Månsdotter, som ju senare blev Erik XIV:s hustru och krönta drottning.
För att så sammanfatta. Jag avråder inte någon från att skaffa Erikssons bok, tvärtom. Men den kräver engagemang och eftertanke. Den är inte en äventyrsroman som man lägger ifrån sig på kvällen för att fortsätta med nästa dag så man får se hur det gick.