Vad är bildning? En hövlig attityd, ett välvårdat språk, en ackumulering av humanism - eller bara lite bjäfs att pråla med?
Kanske en fernissa över en förljugen civilisation, en slutsats som dadaister och surrealister drog efter det första världskriget.
Frågan är ofantligt stor och synnerligen aktuell då Bokmässan har bildning som tema i höst. Tanken är att bildningen ska sluka upp högerextremismen.
Klokskap och nyanser ska erbjuda ett mer gediget motstånd än vad författarstrejker och andra protester någonsin kan göra. Nog kan väl Ebba Witt Brattström och Jan Guillou ta de nynazister som stryker omkring runt mässan i örat? Idén är på många sätt tilltalande, men förefaller lite bildningshurtig.
Jag tänker ofta på motstånd när jag läser Teju Coles makalösa essäsamling "Kända och underliga ting". Jag funderar på hur han skulle ställa sig till de konstiga krängningarna i den svenska offentligheten. Essäsamlingen är bildande på det djupgående sätt som förvandlar en bok till en läserfarenhet i stället för en läsupplevelse. I det politiskt deprimerade klimat vi befinner oss i känns den stärkande.
Den enda tröst som erbjuds är visserligen humorns och skarpsynens, upptäckarglädjens och poesins - essäerna är ganska illusionslösa när det gäller mänsklighetens förmåga att bättra sig - men de går varken ner sig i cynism eller verklighetsflykt.
"Vad tror jag på? Fantasi, trädgårdar, vetenskap, poesi, kärlek och en mängd olika fredliga, trösterika verksamheter. Jag misstänker att det sammantaget inte räcker, men det är tills vidare där jag befinner mig."
Teju Cole tar allvarligt på tanken att man bör undvika falska lindringar, och oavsett om han skriver om Tomas Tranströmer - vilket han gör på ett sätt som får den här skeptiska läsaren att för första gången haja grejen med Tranströmer - eller konstupplevelser i Rom, om sitt hemland Nigeria, om schweiziska byar, om valvakor i Harlem eller om den digitala sfärens mystiska labyrinter, så gör han det på ett mäktigt språk som ibland väcker förtvivlan, ofta nyfikenhet, och emellanåt ger lindringar som inte är falska.
Nytt ljus för själen, som han uttrycker det. Cole har även arbetat som fotograf, och apropå den störtskur av bilder som numera konkurrerar om uppmärksamheten på flickr och instagram (380 miljarder foton bara under 2011) konstaterar han: "Resultatet tjusar kortvarigt sinnena men irriterar i slutändan själen".
Italo Calvino skrev att litteraturens största utmaning var att stå emot massproduktionen av bilder som slår ut människans förmåga att se med slutna ögon - en något mer blygsam uppgift än att bota människan från intolerans. Men är det då helt otänkbart att läsning även kan öka klokheten?
I essän En läsares krig skriver Teju Cole:
"Vi hyllar litteraturen i självklara ordalag: det är bättre att läsa än att inte läsa, läsandet civiliserar oss, gör oss mindre grymma och inlemmar andra människors föreställningsförmåga i vår egen och vice versa. Vi håller fast vid uppfattningen, trots vår vetskap om bevisen för det motsatta: att nazisternas vurm för finkultur inte förhindrade deras brott. Det är helt enkelt inte en sann uppfattning, men vi vidhåller den hjälplöst om och om igen, i våra allvarligaste stunder. Men vårt omhuldande av denna kliché är inte ofarligt."
Essän handlar om en djup besvikelse på en filosofiskt skolad, verserad och elegant herre med kosmopolitisk världsbild och stort intresse för litteratur.
"När han valdes förtjusades jag av tanken att presidentens nattduksbord var någorlunda likt mitt (återigen uppmärksam på klichén; återigen oförmögen att undfly den).
Vi hade äntligen en läsare vid rodret igen, en president i Jeffersons och Lincolns anda."
Men hur gick det med det? Obamas drönare har skördat mängder med försvarslösa offer. Vad tänker de när vi testar våra vapen på dem, sa Martin Luther King, och Teju Cole svarar:
"Vi vet vad de tänker; många av dem har den normala mänskliga reaktionen på sorg och orättvisa, och vissa av dem tar den reaktionen till hämndlystna och mordiska extremer. På Arabiska halvön, i Östafrika och i Pakistan skaffar vi oss, tack vare Obamas och Bidens politik, fler och fler av de argaste unga fienderna man kan köpa för pengar. Som en artikel i New York Times formulerade det: Drönare har ersatt Guantánamo som det främsta rekryteringsverktyget för militanta extremister."
Detta synsätt kallas på sina håll för relativism och anses förkastligt.
Men möjligen är det just den relativismen som kan erbjuda ett mer beständigt ljus för själen.