Sara Shilos roman ”Falafelkungen är död” är en omsorgsfullt komponerad berättelse om en israelisk familj och om livet i de återkommande raketattackernas skugga. Romanens fyra kapitel utgör fyra personliga berättelser, eller om man så vill fyra olika omtagningar, av historien om den unga änkan Simona Dadon och hennes sex barn. I det första kapitlet möter vi Simona själv när hon utsträckt i gräset på stadens fotbollsplan drömmer om att få bli träffad av en av de katiusjaraketer som regnar ner över staden. Minnena av hennes liv som en gång välbeställd och älskad hustru till den framgångsrika ”falafelkungen” Masoud flätas samman med sorgen över hennes förlorade livsglädje och med glimtarna ur hennes slitsamma vardag som ensamstående mor.
I hennes historia skildras det omgivande samhällets restriktiva syn på kvinnors moral och självständighet. Som änka förväntas Simona att ägna sitt liv åt att manifestera sin sorg och att helt gå upp i omsorger om sina närmaste.
I Simonas tankar liksom i den äldste sonen Kobi Dadons berättelse i romanens tredje kapitel är Kobis bar mitzva en fast punkt. Den överdådiga festen, som inträffade bara några dagar före Masouds plötsliga död, återkommer ständigt som ett symboliskt slutackord för familjens trygga existens. Kapitlet där Kobi är berättaren handlar annars om hans eget liv som en alltför ung fabriksarbetare med en redan knäckt rygg. Allt kretsar kring de pengar som han i hemlighet lägger undan för att förverkliga drömmen om en ny lägenhet till familjen.
I Kobis historia finns också en av romanens höjdpunkter, nämligen en skildring av hur människor ur den judiska och den arabiska befolkningen kan mötas och lägga sina intressen i varandras händer trots det krig och det hat som dagligen präglar de båda grupperna.
Såväl i Kobis som i tvillingarna Dudi och Itziks historia tecknar Shilo en nyanserad bild av livet på ett territorium där den judiska och den arabiska kulturen sedan århundraden på många punkter har flutit samman men där kriget har blivit en permanent del av vardagen. Den lysande psykologiska skildringen av Dudis och Itziks lek där båda ser arabiskan som terroristernas språk griper mig djupt som en berättelse om hur lätt barn kan lära sig att normalisera militärt våld.
Kanske är det tack vare sin erfarenhet som barnboksförfattare som Shilo har lyckats göra skildringen av den spända symbiosen mellan Dudi och den missbildade och dominerande Itzik till romanens starkaste kapitel. Scenen då Itzik så hårt hanterar sin älskade falk Delila att han oavsiktligt dödar fågeln är för mig en fenomenal metafor över våldets blindhet och dess konsekvenser.
Etti Dadons berättelse i sista kapitlet utspelar sig kanske under samma raketanfall som Simonas historia, vilket sluter handlingens cirkel. Tyvärr inser jag att jag vet för lite om det israeliska samhället för att kunna leva mig in i allt i Shilos roman. Vad är det som får Simona att lura de två yngsta barnen, det efter Masouds död födda tvillingparet Chaim och Oshri, att deras bror Kobi är deras egentlige far? Denna lögn hänger över familjens liv som en annalkande raketbeskjutning och den är egentligen lika förlamande som mellanbroder Itziks missbildade händer.
Jag vet inte heller tillräckligt om den moderna hebreiska skönlitteraturen för att som David Grossman se ”Falafelkungen är död” som ett unikt litterärt verk. Onekligen är dock romanen en komplex och insiktsfull berättelse om människors vardagliga konflikter, sorger, förluster och tillkortakommanden; dessa blir inte mer banala för dem som lever i krig och ständig rädsla.