På senaste tiden, skriver Karen Armstrong, ”har det moderna samhället gjort religionen till syndabock.” Folk tror att ”religionen är orsak till nästan alla större krig i historien.” Armstrong, en känd brittisk religionshistoriker, har skrivit sin bok som en invändning mot denna missuppfattning.
Redan där, när hon lite för snabbt förminskar den kritik som har riktats mot religionerna med att man anklagar dem för att vara skyldiga till krig, vill jag säga emot. Det finns en hel del våld och förtryck som inte utgörs av krig, till exempel det som pågår i vardagen i en religiös diktatur som Iran, eller inom en familj.
”Med gud på vår sida” spänner över mer än 5 000 års historia, från sumererna fram till Irakkriget. Det är inte lika imponerande som det låter. Armstrong använder sig av historien bara för att ställa upp en rad likadana belägg för en tämligen enkel tes: allt våld är politikens fel, aldrig religionens. Ända sedan människan blev jordbrukare har hon levt i hierarkiska samhällen som präglats av ”strukturellt våld”, skriver Armstrong. Om de troende är våldsamma ska förklaringen alltid sökas utanför religionen, tycker hon.
När den katolska kyrkan förföljer kättare på 1100-talet handlar det om en konflikt som är ”politisk snarare än teologisk”. Om den spanska inkvisitionen skriver hon: ”dess våld förorsakades i mindre grad av religiösa överväganden än av politiska sådana.” Att kristna kyrkor vandaliserades i Sadats Egypten skedde ”som svar på regimens förtryck.”
Att Europas historia är så blodig beror på ”dessa maktgalna kungar”, skriver hon, men på bokens 662 sidor möter vi inte en enda maktgalen påve, imam eller religiös ledare. Khomeinis popularitet förklarar hon med ”hans principiella motstånd mot systematiskt våld och hans krav på global rättvisa”.
Har den katolska kyrkan inte alltid efterlevt Jesus principer om fattigdom och ödmjukhet beror det på att ”romersk stridslystnad infiltrerade kyrkan.” Armstrong drar aldrig den slutsats som borde ligga närmast utifrån hennes egna påståenden: att religionerna ska skiljas från staten och inte ha något inflytande över äktenskap, undervisning och annat, eftersom de tydligen korrumperas vid minsta lilla beröring med den politiska makten.
Våldet och fanatismen i dagens Asien och Mellanöstern förklarar hon med att det är en reaktion på den ”koloniala förödmjukelse” som britterna har utsatt människor för. Tidigare i boken har hon nämnt att mongoler, perser och muslimer har koloniserat samma del av världen, men då sade hon inte ett ord om någon kolonial förödmjukelse. Fundamentalism förklaras med att de troende känner ”en djup oro” över det moderna samhällets utveckling – en oro som hon aldrig analyserar eller ifrågasätter. Den ska accepteras som ett faktum.
När Indien och Pakistan delades ”dog” en miljon människor, skriver hon. Nej, de dog inte. De dödades. En liten men viktig skillnad. Den sortens små och samtidigt övertydliga språkliga ohederligheter är karaktäristiska för Armstrongs sätt att skriva. De tjänar ett och samma syfte: att befria religionerna från skuld. Det är skulden, inte våldet, som är ett problem för Armstrong. Hon vill få sina läsare att tro att hon nyanserar, men hennes bok är inte nyanserad utan simpel, som en predikan riktad till barn. Hon är inte intresserad av att undersöka hur religiösa fanatiker tänker, hon stör sig bara på att de har gett ordet ”religion” dåligt rykte.
Det finns en risk med den strategi som Armstrong har valt, en risk som hon inte är medveten om. Hon trycker nämligen så hårt på förklaringen att allt ont är politikens fel att hon i praktiken säger att religionerna inte har spelat någon historisk roll alls. Varför ska vi bry oss om dem i så fall? Då kan vi lika gärna kalla allt som människor gör för maktspel och politik. Det kan man naturligtvis hävda, men de troende kommer nog inte att tycka att man gör dem en tjänst.
Men även religionskritiken måste bedrivas hederligt. Lite för ofta kan man höra personer som – eventuellt med stöd i ett eller annat korancitat – tror sig kunna bevisa att islam alltid kommer att vara en våldsammare religion än kristendomen. Ingen religion har någon evig, oföränderlig kärna – religioner är vad människor gör dem till. De kan reformeras eller bli intoleranta, de kan användas för att legitimera vilka grymheter som helst eller för att bilda opinion emot dem, som när en grupp upplysta kristna bidrog till att Storbritannien avskaffade slavhandeln. Här finns en nödvändig poäng som Karen Armstrong slarvar bort.