Med romanen ”Pixel” introduceras den ungerska författaren och poeten Krisztina Tóth på svenska. Pixel är beteckningen på minsta delen av en grafisk bild på en bildskärm. Titeln anger Tóths berättarmetod i boken som består av ett collage av historier utifrån kroppsdelar och organ. De trettio kapitlen kretsar till exempel kring handen, ögat, magen, nacken, penisen, födelsemärket. Det rör sig om ett slags kortnoveller oftast med en humoristisk poäng.
Som berättare tycker Tóth om att förvirra läsaren genom att påstå en sak och sedan påstå något helt annat. I regel genom att motsäga sig själv med ett emfatiskt nej. Syftet är naturligtvis att försöka fånga en sanning som aldrig låter sig fångas i enkla påståenden. Sanningen om en människas öde är aldrig enkel.
Historierna i ”Pixel” vindlar hit och dit och hannar till sist på ett oväntat ställe eller med ett oväntat avslöjande. Tóth är en lekfull författare som tycker om att bryta med berättandets konventioner. Hon placerar sig själv gärna i berättelsens realtid och gör bruk av metafiktionens grepp. Historierna handlar om slumpartade möten, trassliga familjerelationer, utsatthet, utbrott av våld. Återkommande personer och situationer gör att historierna ändå bildar en sorts löst sammanhållen romanintrig.
Krisztina Tóth balanserar farligt nära det banala i sina kortnoveller. Ibland blir det platt fall men oftast lyckas hon ladda det banala med lågmäld dramatik. Hon är en smart författare som vet hur hon ska fånga läsarens intresse. Ändå blir hennes metafiktiva trollkonster tjatiga och förutsägbara i längden. ”Pixel” är en bok som passar bäst att läsa ett kapitel åt gången. Om man sträckläser den, avslöjas Tóths manér relativt snabbt. Och man känner sig manipulerad.
Nej, det där var ett förhastat omdöme (jag kan inte låta bli att använda Tóths favoritstilgrepp). Att motsäga sig själv utgör motorn i hennes berättelser. På så vis håller hon läsaren på helspänn undrande vart berättelsen är på väg. Att få den att slå knut på sig själv verkar vara syftet. Det är underhållande och tänkvärt.
Tóth hoppar hela tiden mellan karaktärerna i sina kortnoveller. Egentligen finns där ingen huvudperson utan det primära är just sammanvävandet av livsöden. Följden blir en mångstämmig verklighetskänsla. Den enes upplevelse kolliderar oftast med någon annans upplevelse. Människor har svårt att få kontakt med varandra vilket leder till oväntade förvecklingar. Humorn i ”Pixel” är mörk och pessimistisk. Det är humor på ungerska.