Personerna i de fyra husvagnarna har gått och lagt sig på campingen och vaknar på en främmande plats. Allt som finns är grönt gräs bort till horisonten och en blå himmelskupa utan sol, som ett halvfärdigt dataspel.
Inga förklaringar. Om de sätter på radion spelas musik. Nej, inte Morrissey den här gången, utan svensktopp från rekordåren. En av personerna inser att alla låtar har en sak gemensam: de är skrivna av Peter Himmelstrand, han med ”Det blir alltid värre framåt natten”. Och värre blir det. Långsamt.
När John Ajvide Lindqvist ger ut sin sjunde bok är förväntningarna höga: jag förväntar mig att jag ska lära mig någonting. Han är en författare av den kalibern att man genom honom skulle kunna upptäcka något om hurdana vi är. Han är inte bara den storsäljande skräckförfattaren, han är också, tror jag, en av våra främsta sverigeskildrare, möjligen med reservation för att det Sverige där han har sitt hjärta ligger tio eller tjugo år bort.
I hans böcker är samhället ingen pliktskyldig bakgrundskuliss: han är suverän på stämningar och atmosfärer. De kommer så nära att man kan känna smaken av dem på nytt. Han beskriver inga normala, representativa Svenssons, han lyckas få Sverige att framträda med sällsynt tydlighet genom sina freaks och udda karaktärer – liksom Sverige aldrig har sett så karaktäristiskt ut som i de målningar där Simon Stålenhag blandar åttiotalstristess med science fiction. Jag har sällan läst en författare som tycker lika mycket om sina personer som Ajvide, och där ligger förklaringen: det är på grund av att han tycker om dem som närvaron och de precisa stämningarna sipprar in i hans böcker.
Åtta vuxna, två barn, en hund och en katt. Ingen är huvudperson, berättarperspektivet skiftar. Romanens lugna andhämtning passar mycket väl ihop med platsens gåtfullhet, det uppstår ett sorts återsken av den outgrundliga uttryckslösheten hos den blå himlen och den perfekta gräsmattan. Sätter de sig i någon av bilarna och kör mot horisonten färdas de bakåt i sina egna minnen tills de möter en gestalt ur sitt förflutna. De möter den som skrämmer dem mest.
Det förblir länge oklart vilken sorts berättelse Ajvide har låst in sina människor i. Är det campingversionen av Stanislaw Lems Solaris? Är det en variant av historien om främlingarna som tvingas dela livbåt och snart vill kasta någon i sjön? Människans favoritstrategi mot tillvarons meningslöshet har alltid varit att börja trampa på någon annan. Snart är dominansen och underkastelsen igång: flickan i den ena husvagnen säger till pojken i den andra husvagnen att de ska leka en lek. Vissa författare gör bäst i att undvika barn, men Ajvide är inte en av dem.
En övertygande skräckroman måste vara visionär. Författaren behöver ha sett något med en särskild, etsande skärpa, som när Lovecraft bakom sina ordmassor lyckas få mig att tro att han har sett en skymt av det han beskriver. Svagheten i Himmelstrand är frånvaron av visionära syner och tankar. De springande, brända, skrikande zombies som förekommer i en scen är ingen vision, de är bara text.
Här finns flera scener som gör att jag vrider mig av obehag, men det obehagliga ligger inte i de övernaturliga inslagen utan i vad människorna gör med varandra. Eller i vad de redan har varit med om. Ajvide letar sig fram till smärtpunkterna inom dem, till de ögonblick när något avgörande eller fruktansvärt hände. Bara två personer beskrivs som om de inte hade någon sådan smärtpunkt, bönderna Lennart och Olof. De är pålitliga och sympatiska – om något stannar i minnet efter läsningen lär det bli de – men också rätt begränsade. De grymmaste handlingarna begås av de djupast skadade – eller mest tomma – personerna.
Mot meningslösheten och grymheten ställer Ajvide en svensk version av de amerikanska skräckfilmernas familjevärderingar. Att två personer, var och en skadad på sitt håll, ändå har kommit dithän att de har bildat familj och gör så gott de kan. De vardagsrutiner som utgör en familjs grundvärme är svåra att förvandla till litteratur. De framstår alltför lätt som tristess eller enfald, men Ajvide är inte rädd för att försöka. Han vet vad de är värda.
Det ser ut som om Ajvide har velat konstruera ett experiment som är avsett att visa oss någonting, men den värld där han har placerat sina försökspersoner har fastnat på halva vägen mellan Himmelstrand och helvete. Det är en plats som inte kan få något intressant att uppstå. Allt som han gör bra – och det är en hel del – hade lika gärna kunnat utspela sig på campingen.