Fängslande om en lång livsresa

"Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen" (Den som gör en resa har något att berätta). Dessa ord av den tyske poeten Matthias Claudius (1740-1815) kan väl användas på den resa som livet utgör. För en del människor är det förunnat att göra en resa, som är rik på händelser, upplevelser, meningsfulla aktiviteter och möten med människor. Detta är i allra högsta grad fallet när det gäller Martin Holmdahl, som nyligen publicerat sina memoarer, Mitt liv - I medicinens och universitetets tjänst. Bokens personregister omfattar mer än 800 namn - många representerar människor som författaren har mött under sitt långa liv.

När man påbörjar läsningen av Martin Holmdahls nästan femhundra sidor långa memoarbok, så är det alltså med stor förväntan och nyfikenhet. Läsningen visar sig ge goda inblickar i den framväxande medicinska disciplinen anestesiologi. Dessutom beskrivs den akademiska utbildningens och universitetets utveckling under de senaste sextio åren. Boken förmedlar också en varm, naken och delvis självutlämnande bild av privatmänniskan Martin. Han framstår som en kombination av målmedveten professionalitet och en djup ödmjukhet inför livets olika skiften.

I bokens första del skildras författarens ursprungsfamilj och uppväxtmiljö i Väst-Sverige liksom universitetsstudierna och studentlivet i Uppsala. Han växte upp i en relativt skyddad miljö i läkarfamiljen Holmdahl. Orosmolnen över 1930-talets Europa kom att påverka den unge gymnasisten och hans behov av att göra en insats för samhället. Efter värnpliktstjänstgöring i Skövde påbörjade han vårterminen 1942 sina medicinstudier i Uppsala. Martin Holmdahl var inte bara student av Göteborgs nation utan också förste kurator och senare nationens inspektor. Det var också under senare delen av 1940-talet och 1950-talet, som han bildade familj och lade grunden för sin akademiska karriär. Denna tog sin början med fysiologistudier i Sverige och Schweiz och ledde fram till disputation i maj 1956. Martin Holmdahl blev 1953 den förste innehavaren av en underläkartjänst, som innebar att han skulle ansvara för anestesiverksamheten vid Akademiska sjukhusets kirurgiska klinik. Med viktiga erfarenheter från några år i USA under början av 1960-talet skildrar författaren initierat och "inifrån" utvecklingen av anestesi- och intensivsjukvården från 1960-talet och framåt.

Avsnittet om de två äldsta barnen som dog under 1970-talet är en mycket stark memoarskildring av en förälder, som vet vad som kommer att ske. Faderns medicinska sakkunskap gör berättelsen än mer knivskarp och smärtsam att läsa. "Jag minns hur jag när jag cyklade tillbaka till sjukhuset plötsligt stannade med den bedövande övertygelsen, att de två äldsta barnen skulle gå bort. Det ena ville inte leva, det andra ville inte dö." Hur de två barnens sjukdom och död kom att påverka Martins relation till hustrun Barbro beskrivs på ett intensivt och ärligt sätt. Man tycker sig ana hur föräldrarna på olika sätt, trots den svåra smärtan, lyckades försona sig själva med förlusten av barnen.
Från slutet av 1960-talet kom Martin Holmdahl att mer och mer bli engagerad i universitetsledningen, först som prodekanus och dekanus och från 1970 som prorektor för universitetet. Denna tid präglades, inte minst efter studentrevolten 1968, av snabba förändringar i de akademiska strukturerna, förändrade förutsättningar för den akademiska undervisningen och ett ökat medinflytande från studenter och universitetets anställda personal. Detta ställde stora krav på flexibilitet i universitetsledningen. Författaren beskriver på ett varsamt och innerligt sätt hur det kunde vara möjligt att kombinera de professionella plikterna med familjelivets glädjeämnen och svåra påfrestningar.

Att ikläda sig den högsta befattningen vid Uppsala universitet medförde ett successivt "farväl till Anaestisia" - den 1 juli 1978 utsågs Martin Holmdahl till rector magnificus och en delvis ny professionell roll intogs. Det påpekas att det inte är personen utan ämbetet, som är magnifikt. Han understryker att en bättre läromästare än Torgny Segerstedt hade varit svårt att få.
I bokens avslutande tredjedel skildras de nio åren som rektor (1978-1989) och ansvaret för universitetets tre uppgifter: utbildning, forskning och externa kontakter. Många är de universitetsledningens medarbetare, som passerar revy i Martin Holmdahls framställning av sin verksamhet. Han understryker att kunskapen inte känner några gränser, varför internationaliseringen under 1970- och 80-talen blir allt tydligare. Såväl biståndsarbete som forskarutbyten blir allt vanligare och viktigare. Kontakterna med näringslivet blir allt naturligare. Vid universitetet kommer man också att tidigt fokusera på jämställdhetsarbetet.
Även om, eller kanske snarare tack vare, att Holmdahl understryker att hans skildring av tiden i universitetets ledning utgör hans personliga erfarenheter - så blir hans bok ett särskilt viktigt bidrag till 1900-talets universitetshistoria.

Boken har ett stort allmänintresse, och kanske särskilt för den som har varit student vid Uppsala universitet under senare delen av 1900-talet och därmed följt och deltagit i den akademiska och särskilt den medicinska utvecklingen under denna tid och från en annan position.
Jag vill varmt rekommendera boken, som förutom att vara fängslande memoarer, också är ett viktigt bidrag till 1900-talets lärdomshistoria.

Fängslande om en lång livsresa

Tidigare rektorn vid Uppsala universitet, Martin H:son Holmdahl, har skrivit sina memoarer. Ett viktigt bidrag till 1900-talets universitetshistoria, anser Tom Lundin.