Ett finskt trauma
Slaget om Tammerfors för i dagarna 90 år sedan avgjorde det finska inbördeskriget, skriver Rolf Karlman.
Ledare för de vita. Carl-Gustaf Mannerheim, general och ledare för de vita styrkorna.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De vita trupperna var underställda senaten, så kallade regeringstrupper. Borgarna och den besuttna klassen hörde till de vita. De röda trupperna var underställda det socialdemokratiskt ledda folkkommissariatet, den revolutionära regeringen. Arbetare och obesuttna hörde till de röda.
Striden om Tammerfors avgjorde det finska inbördeskriget. Finland hade blivit självständigt den 6 december 1917. Den 27 januari 1918 bröt inbördeskriget ut. Tammerfors hade utvecklats för finska förhållanden ovanligt tidigt till en industristad. Staden blev under 1800-talet centrum för textil- och beklädnadsindustri samt för verkstadsindustri. Staden var 1918 det röda Finlands hjärta. Staden låg mycket centralt i ett politiskt radikalt område i norra Tavastland.
Slaget om Tammerfors är ett av de största i den nordiska krigshistorien. General Carl-Gustaf Mannerheim som leder de vita styrkorna har sin bas i Österbotten. Han har vädjat till sin bror Johan i Sverige om svenska frivilliga. Man får ihop 1 169 man av vilka 350 deltar i striderna i Tammerfors. Flera välutbildade rikssvenska stabsofficerare medverkar i planeringen hur det röda motståndet i Tammerfors skall krossas. I övrigt var den svenska brigaden en brokig samling. Där rymdes allt från akademiker till brottslingar, idealister och motsatsen.
Svenskarna bidrog alltså med utbildade officerare och artillerister. Stridsmoralen var hög. Vid ett par tillfällen när finländarna flydde i panik lyckades svenskarna vända striden. Svenskarna sattes också in på de hårdaste avsnitten.
De inledande striderna den 3 april 1918 står de svenska frivilliga dyrt. När de skall anfalla stadskärnan under bataljonschefens Runebergs ledning vänder man åt fel håll vid sjukhuset. Plötsligt står de på ett öppet fält och utsätts för de rödas maskingevärseld. Samtidigt öppnar de finländska vita eld i tron att svenskarna är röda.
Här stupade bland andra Olof Palme och Gunnar Jägersköld. Olof Palme är en begåvad historiker och farbror till namnen som sedan blev svensk statsminister. Olofs far Nils Palme var gift med finlandssvenskan Hanna von Born som var en av eldsjälarna bakom den svenska frivilliginsatsen. Även blivande statsministern Olof Palmes far Gunnar skulle ha varit med i Tammerfors men hindrades av sin svåra astma.
När det Tammerfors hade fallit i de vitas händer och det sista motståndsfästet i den "röda" stadsdelen Pispala hade gett upp skriver en svensk frivillig Walter Hülphers: "Jag skyndade mig till järnvägsstationen och såg hur människor avrättades mot en lagervägg. Hulliganledare, rödryssar, sade man mig. Människorna sköts inte som soldater utan man tog ut dem en och en, slumpmässigt. En soldat gick bland fångarna och sköt. Var dessa bödlar i grunden bättre än deras fiender?
De svenska frivilliga mottogs som hjältar i borgerliga kretsar när de återvände till Sverige. Arbetarrörelsen fördömde dem och först 1938 hävde den svenska fackföreningsrörelsen en bannlysning av tidigare finlandsfrivilliga. De svenska frivilliga hade två revolutionerande moderniteter med sig till Finland 1918. Det var termosflaskor och kameror. Termosarna var livsviktiga de kalla krigsdagarna och med kamerorna förevigades händelserna. Mycket av bildmaterialet från inbördeskriget stod svenskarna för.