Den turkiska journalisten, författaren och aktivisten Asli Erdogan är inte släkt med president Erdogan utan tvärtom en av hans fränaste och mest orädda kritiker.

En eftermiddag i fjol somras, någon månad efter den misslyckade militärkuppen, bultade det hårt på dörren till hennes hem i Istanbul och när hon öppnade trycktes genast ett automatvapen mot hennes bröst.

Poliser i svarta masker och skottsäkra västar genomletade lägenheten, framförallt hennes bibliotek, och själv fördes hon bort.

Hon fick tillbringa 103 dagar i fängelse, anklagad för att stöda terrorism genom att medverka i den kurdvänliga oppositionstidningen Özgür Gündem och sin rörelsefrihet har hon fortfarande inte fått tillbaka: när hon i år tilldelades Erich Maria Remarques fredspris tilläts hon inte resa till Osnabrück för att ta emot det.

“Skrivandet är antingen en anklagelse eller ett skrik,” heter det i hennes senaste bok och i själva verket är den här samlingen politiska krönikor och essäer bådadera.

Hennes utgångspunkt är förhållandena i dagens Turkiet som hon tagit ställning till också som aktivist: hon har gått sida vid sida med Lördagsmammorna, de kurdiska kvinnorna som lördag efter lördag demonstrerar för att veta vad som hänt med deras försvunna barn och hon har deltagit i människokedjan för fred vid gränsen mellan Turkiet och Syrien.

I sina texter skriver hon om batongerna, tårgasen och kulorna som används mot demonstranterna, om tortyren och våldtäkterna som myndigheterna alltid förnekar och följer upp med att ytterligare bestraffa offren.

Men hon rör sig också fritt i tid och rum, hon tar upp förföljelserna av kurderna och folkmordet på armenierna som Turkiet inte erkänt och som det är förbjudet att nämna och hon drar paralleller till Förintelsen.

Hon skriver både rasande och poetiskt, hon uttrycker sig genom fabler, hon skapar starka bilder, men poesin är ingalunda åtskild från raseriet, den är en del av det.

Om man som jag inte är Turkietkännare kunde man önska sig att texterna kommenterats litet mer av den annars utmärkta översättaren Ulla Lundström något fylligare, men kanske ens förvirring vad beträffar detaljerna inte gör så mycket, eller rättare sagt: kanske den rentav förstärker effekten för vad Erdogan avser är att gestalta ett mardrömslandskap av nattligt mörker, blod, död och skräck.

Erdogan tror på ordens makt men är också medveten om vanmakten: “Hur långt en text än tar sig ner i Dödsriket kan skrivandet aldrig återvända med några döda”.

Men visst övertygar hon sina europeiska läsare om att EU inte bör bedriva kohandel med Erdogan.