Videon är inte längre tillgänglig
Varför är Stieg Larssons böcker så populära? Kanske för att de på ett legitimt sätt tillåter läsaren att regrediera tillbaka i barndom. Larsson leker helt öppet med några av den svenska barnkulturens arketyper – i Lisbeth Salander ser vi Pippi Långstrump och i Mikael Blomqvists Astrid Lindgrens mästerdetektiv med samma efternamn. När Salander, med tre kulor i kroppen, varav en i huvudet, gräver sig upp ur en grav är det inte realism – snarare något slags fantasy. Legitimt, var det ja. För det är ju inte fantasy. Det är ”samhällskritik” med ett feministiskt och lagom oförargligt vänsterperspektiv – läsaren känner sig god och upplyst på ett sätt hon inte skulle göra med näsan i, säg – ”Game of thrones”.
Read an excerpt of the review in English here.
I den orimligt upphaussade uppföljaren ”Det som inte dödar oss” har David Lagercrantz försökt förvalta den här samhällskritiska dimensionen. Här finns våldsamma män som hatar kvinnor. Och här finns fuffens på statlig nivå och i näringslivet. Mediebranschen krisar och den präktiga, grävande reportagetidningen Millennium står under hot att "föryngras och kommersialiseras".
Däremot har Lagercrantz tonat ner fantasydelen. Visst, storyn är nog så bjärt och utsvävande, med ingredienser som artificiell intelligens (av ett slag som skulle kunna "bli farlig för världen"), skumraskaffärer på nationella säkerhetsmyndigheten i USA, ryska mörkerkrafter, en "ond" tvilling och en savant. Men personteckningen är mer diskbänksrealistisk.
Det är klart att Lagercrantz var tvungen att ta ett ”grepp” om projektet. På något sätt måste han hitta en utveckling, och ett motiv till att överhuvudtaget skriva den här fjärde boken. Motivet blev, som så ofta när man i populärkulturen ska återvända till gamla framgångsrika koncept, psykologisering och existentiell fördjupning – det ska helt enkelt bli allvarligare. James Bonds tystnad döljer plötsligt en sorg. Batmans ilska är ett resultat av hans mördade föräldrar.
Mikael Blomqvist är inledningsvis deppig, en föredetting som står för ett förlegat journalistiskt patos, som inte gjort ett scoop på länge – ja, inte ens den öppna, fria relationen med Erika känns bra längre. Han har blivit en grubblare. Och Lisbeth Salander (det här är verkligen berättelsen om henne) är visserligen fortfarande Den Stora Hämnaren och den feministiska torpeden som uppmanar en misshandlad och förnedrad kvinna att ”slå till hårt och skoningslöst”. Men hon drömmer också mardrömmar om sin pappa, jagas av det förflutna, har dåligt självförtroende (!), kramar sönder ett glas framför spegeln och får ett sår i handen. Hon har blivit ångestneurotiker.
Jag tror att det här är ett misstag. David Lagercrantz har skrivit en rätt spännande och rafflande berättelse, på ett språk som är mindre omständligt än Stieg Larssons. Men auran från Millenium-världen tonar bort. Det oväntade och mer innovativa hade varit om han i stället valt den motsatta vägen förstärkt det avsiktligt överdrivna och serietidningsbjärta i serien. Då hade vi kunnat fortsätta att dväljas i barndomens sagovärld, i stället för att plöja ytterligare en dussindeckare.
UNT direktrapporterade när Tim Andersson sträckläste boken. Läs den här.
LÄS MER: David Lagercrantz: "Jag ville förstå hur mörkret skapade Lisbeth Salander"