Vi lever i katastrofernas tid. Det kapitalistiska systemet är på väg att kollapsa. En klimatkollaps närmar sig och kanske är den redan här. Det pågår krig runt om i världen då miljontals människor drivs på flykt. Ebolaepidemin hotar att sprida sig till allt fler länder i Afrika och även Europa. De apokalyptiska tecknen i skyn är många. Hur hanterar vi en sådan situation som individer och samhällen? I sin nya roman skildrar Björn Ranelid livet efter apokalypsen på sitt typiskt ranelidska sätt genom att predika om kärleken. Han är en obotlig romantiker som tror på kärleken även när det inte längre tycks finnas någon kärlek.
Handlingen i ”Kärleken och de sista människorna på jorden” är förlagd till en nära framtid efter den stora katastrofen. Huvudpersonen i romanen är en namnlös berättare med drag av Ranelid själv och hans femåriga barnbarn Ryder. De befinner sig i ett sönderbombat Stockholm sedan ett storkrig brutit ut. Staden ligger i ruiner och många är döda. De överlevande driver omkring på jakt efter mat och husrum. Laglöshet och våld härskar. Ryder och hans morfar är de enda i familjen som överlevt. Om natten bor de i ett bergrum. I denna totala utsatthet upplever berättaren en ny frihet tillsammans med sitt barnbarn som representerar hopp och kärlek. En solidaritet i nöden växer fram bland de överlevande. Allt är väldigt förutsägbart och romantiserat.
Jag har hunnit till sidan 46 av ”Kärleken och de sista människorna på jorden” och jag har fått alla mina fördomar om Ranelid bekräftade. Han skriver inte romaner. Han predikar. Och det han predikar om är en sentimental syn på kärleken kopplad till en idealiserad bild av barnet. För Ranelidfans är den nya romanen säkert fantastisk men egentligen är den ett bottennapp. Karaktärerna är pappfigurer och sentimentaliteten dryper från boksidorna. Ranelid må vara en av våra mest lästa författare enligt förlagsreklamen. Men läsvärd är han inte.
Berättelsen i ”Kärleken och de sista människorna på jorden” griper aldrig tag i mig. Den går på tomgång med sina upprepningar av händelser, fakta och bilder. Ranelids predikningar tar död på romanen. Att bli barn på nytt är knappast lösningen på världens problem. Barn är helt enkelt som vuxna. De har samma känsloliv och ondska förekommer även i deras värld. Den nya tideräkning som Ranelid talar om i boken och som han menar är barnets utgör inte precis något jordiskt paradis. Läs Goldings ”Flugornas herre” .