Hösten 2012 hände det något med stadsbilden i Stockholm. Och säkert även i Uppsala.

Jag jobbade i radiohuset den hösten och brukade promenera den trädkantade Karlavägen ner från tunnelbanestationen, en sträcka på några hundra meter.

Plötsligt en dag satt tiggare på flera ställen, både utanför apoteket och utanför bankomaten vid Ica. Tror att kvinnan utanför Sveriges Radios huvudentré dök upp då också.

Artikelbild

| Inte enkelt. Nu visar det sig att människohandel inträffat även i Uppsala.

På den tiden var dessa syner djupt chockerande, som ni säkert minns.

Särskilt kvinnan vid ICA var svår att passera. Hon brukade sträcka upp händerna i en stark, bedjande gest, som en figur från 1800-talets London i någon Dickensroman, eller en lidande Mariastaty. ”Bebe”, utropade hon och signalerade att hon ville ha barnkläder i tre olika storlekar, liksom blöjor.

Dagen därpå gav jag bort ungarnas urvuxna overaller och vinterskor. Utanför apoteket längre fram på esplanaden ville tiggaren ha smärtstillande. Och vid matbutiken i mina hemkvarter satt en kvinna med foto på sina tre barn. Jag stack till henne flera hundra kronor åt gången.

Det blev snart vinter, och kvinnorna satt på knä. Det var hemskt, rent ofattbart att de satt där timme ut och timme in i kylan.

Artikelbild

I likhet med många andras blödde mitt hjärta för dessa stackars människor. Vad hade de rimligen för miserabel tillvaro i Rumänien, om de föredrog att sitta här i snömodden och tigga?

Den hösten skrev jag en ”Tankar för dagen” i P1 som handlade om att alla kan ge något. Att det var en självklar moralisk plikt att lägga en slant i tiggarmuggen.

Jag fnös åt kollegan med rötter på Balkan som påstod att maffian var inblandad i tiggeriet. Så utomordentligt rasistiskt.

Två år senare arbetade jag i den statliga utredningen om utsatta EU-medborgare – tiggarna. Jag tillbringade månader med att fördjupa mig i frågan.

Reste till Rumänien och såg med egna ögon vilka urfattiga liv många romer hade. Fick också veta hur svårt det var att få barnen att gå till skolan när inga föräldrar fanns på plats.

Jag träffade romska organisationer och franska tjänstemän placerade i Bukarest, som tampats med frågan om de utsatta EU-medborgarna långt innan den blev aktuell i Sverige.

Till alla jag träffade på studieresan, inklusive romska företrädare, ställde jag frågan: bör man ge pengar till dem som tigger?

Svaret var undantagslöst nej. Eftersom det inte hjälper långsiktigt. Eftersom det finns risk för utnyttjande.

En stor del av utredningstiden reste vi runt i Sverige och mötte kommuner och civilsamhälle. På ett ställe vittnade en man somarbetade med härbärget om vilken imponerande ordning och reda det var på de lokala tiggarna. Deras kvinnliga ledaretog hand om hela gruppens pass och var språkrör. Hon hade stenkoll. Så himla praktiskt.

I efterhand har det visat sig att samma kommun varit centrum för en omfattande människohandel med organiserat tiggeri, flera personer greps i polisens tillslag och det misstänks handla om stora summor pengar.

Även i Uppsala hartiggarna grymt exploaterats, som UNT:s reporter Elin Sandow avslöjade i veckan.

Så vad är rätt. Är det godhet att skänka pengar direkt till tiggare? Är det förkastligt att säga ”skänk inte i koppen, ge pengar till organisationer som arbetar med att lyfta den romska gruppen” – en uppmaning som väckte ramaskri i debatten 2015.

Godhet är inte enkel. Vad man först tror är en bra handling kan vara något som underhåller slaveri. Det betyder inte att vi inte ska sträva efter det goda.

Men vi måste vara medvetna om komplexiteten i många frågor.

Så är mina tankar för dagen om jag skulle skriva dem nu, sex år senare.