Hopp är det ord som ständigt dyker upp under samtalet med Susanna Alakoski som just nu är aktuell med pjäsen Lyckliga slut på Uppsala stadsteater. Hopp om att kunna ta sig ur en våldsam relation. Hopp om förändring.
- Det går. Man måste ständigt upprepa att det går framåt, att man kan vända det dåliga till något bra. Tala som att det redan har löst sig, säger Susanna Alakoski övertygande när vi träffas på ett fik inte långt från hennes bostad i Gustavsberg utanför Stockholm.
Lyckliga slut är Susanna Alakoskis första pjäs, skriven tillsammans med Michaela Granit som också regisserar föreställningen. Pjäsen är en dramatisering och tillika fiktionalisering av en antologi, med samma namn, som Alakoski varit redaktör för. I boken berättar kvinnor om hur de lyckats bryta sig ur våldsamma och destruktiva förhållanden.
- Här finns berättelser om hotfulla pappor, om hur det är att vara liten och rädd. Om hur det är att vara ung och bli utsatt för en gruppvåldtäkt. Hur det är att se sin mamma bli slagen eller att leva med en man som slår.
Det är framför allt vardagsvåldet som Susanna Alakoski velat skildra. Alltså inte det grövsta, ofta dödliga våldet. Utan det som vi gärna döljer utåt, men som berör många. Och som, enligt henne, inte visats mycket på scenen tidigare.
- Framför allt handlar det om hur man tar sig ur dessa relationer. Hur man får lyckliga slut på den här typen av berättelser. Och hur man kommer vidare. Det har varit det viktiga. Den svåraste nöten att knäcka har varit hur vi skulle skriva pjäsen hoppfullt. Hur vi skulle skildra vägen från att vara offer till att vara aktör i sitt eget liv. Detta är en fin sak!
På Uppsala stadsteater är det skådespelarna Anna Carlson, Marina Nyström, Anna Wallander, Christina Wingren, Eva Millberg, Linda Zilliacus och Lena Mossegård som gestaltar tolv kvinnors olika berättelser.
- Texterna är skrivna som monologer, men pjäsen är ett polyfont verk där rösterna går i och ur varandra. Som en kör av röster som träter, beskyller, får utbrott och som hakar i varandra.
Själv har hon inte hunnit se något av repetitionsarbetet men hoppas på en bred publik ur alla klasser och åldrar. Hon är dessutom dubbelt aktuell på Uppsala stadsteater. Nanna Nilssons dramatisering av boken Håpas du trifs bra i fengelset gästspelar på stadsteatern den 12 februari.
Långsiktigt är förhoppningen att Lyckliga slut senare också ska spelas på mindre scener runt om i landet och att skolor ska samlas i diskussion kring ämnet. Hon tror på kulturen som förlösande kraft - en enveten kraft som bottnar i hennes sociopolitiska intresse. Tidigare jobbade hon som socionom och som pressekreterare åt Gudrun Schyman.
- Jag skriver om det som angår mig och det som berör mina livserfarenheter. Jag tror att litteraturen kan vidga det privata till något större. Jag tror att för varje som vågar berätta så vågar en till ta steget ur "skampölen", säger Susanna Alakoski och jämför med de senare årens mer öppna attityd kring våldtäkter.
Just nu är det bråda tider för Alakoski. Hon skriver på den tredje och avslutande delen i en barnboksserie. Och deadline närmar sig med stormsteg.
Skrivit har hon alltid gjort. Sedan barnsben. Men det var först vid 43 års ålder som hon hade möjlighet att förverkliga sin dröm.
- Jag hade ett svårt liv som barn och kunde inte använda min talang mer än i skolan. Det har varit en lång väg för mig. Jag flyttade hemifrån tidigt och var tvungen att försörja mig. När jag fick möjlighet att skriva - då började jag.
Och det med besked. Debutantromanen Svinalängorna utmynnade inte bara i Augustpriset utan också i film och teater. Något som hon skakar av sig när jag frågar om hur framgången påverkat henne.
- Det är inget som jag tänker på eller kunnat förutspå. Jag gnetar på som jag alltid gjort! Den stora skillnaden är att jag nu har möjlighet att skriva - och jag är tacksam att det är så!
Den där "tacksamheten" mynnar redan i vår ut i en ny pjäs.
- Lyckliga slut gav mersmak helt enkelt. Nu ska jag skriva en pjäs till Göteborgs stadsteater som ska gå upp 2014. Mer säger jag inte.