På ytan ser Denis Steens till största delen svartvita träsnitt och Bodil Gellermarks skulpturer i marmor och alabaster väldigt olika ut, i sina respektive utställningar på Åhuset och Galleri 1. Men de båda konstnärskapen har ändå en hel del gemensamt.
Gellermark söker i en långsam process organiska och böljande former i de trögarbetade stenarna. Utställningen rymmer inte mer än sex skulpturer i relativt begränsad storlek, men frestar ändå på det lilla gallerirummet. En till hade varit för mycket. Den transparanta alabastern blir ett slags förband till marmorns huvudnummer, som får en kulmen i en stor, vagt men elegant droppformad pjäs som vågar det enkla och tryggt lutar sig på materialets inneboende kraft.
En djup förtrogenhet med material och teknik är också vad som visas på Åhuset, där Denis Steens träsnitt breder ut sig på väggarna som en mörk men märkvärdigt upplyftande dröm.
Jag vågar påstå att Steen tillhör landets främsta träsnittare, och de mörka landskap han visar påminner om de där dikterna som riktigt fina poeter gärna skriver på ålderns höst. Naturromantiken har inget förmätet eller futtigt över sig, utan bygger på den levda erfarenhetens bitterljuva insikt om tillvarons skönhet och förgängelse. Steens stränder och skogsgläntor ser liksom realistiskt på dunklet och uppvisar ingen rädsla för mörkret.
Ett ensamt linoleumsnitt bryter av med böljande linjer och ett par äldre verk söker form i högre utsträckning än de övriga, som alla är ganska färska. Någon enstaka gång bryts det svartvita av med en brun kulör, men överlag är intrycket utomordentligt balanserat, både vad gäller helhet och enskilda verk. Det är ett nöje att se ett så renodlat tekniskt gehör, som det Steen besitter då han mejslar fram sina bilder.
Allra bäst blir det när han går nära landskapet och fokuserar på små grupper av träd och låter ett fåtal utsnitt av stammar dominera bildytan. I det enkla motivet finns en existentiell klarhet som har en fastnaglande kvalitet. De åldrande poeterna brukar skamlöst hänvisa till Bach, som om de med erfarenheten får rätt till de flottaste referenserna. Det är visserligen tyst i Steens utställningsrum, men mellan de glesa stammarna ekar samma musik.