Jag har ett kluvet förhållande till 80-talsgiganten Max Books mörka bildvärld. Jag gillar det dystopiska och överlastade anslaget och det postmodernt anstrukna spöregnet av olika, gärna motstridiga symboler. Men det svulstiga har ibland gett upphov till överdoser och jag känt en distans inför konstnärens senare arbeten, som i allt högre grad kommit att utgå från förvrängda fotografier. Det som tidigare kändes som en intressant hybrid av måleriska tekniker och bildbehandling har milt sagt fått svårare att hävda sig i en photoshoppad verklighet där till och med standardtelefoner innehåller program för enkel bildbearbetning.
Men det är inte rimligt att läsa Books bilder som en hänvisning till en kurs i rudimentär it. Snarare har Book, inser jag framför hans gigantiska arbeten i den stora presentationen ”Mata Hare” på Waldemarsudde, hittat en ny aktualitet i och med att de förvrängda bilderna i dag är ett sådant självklart allmängods. De har lämnat sin teknik, skulle man kunna påstå, och därmed blivit öppnare för olika läsningar. Utställningen visar bilder från hela konstnärens karriär, men det är något överraskande de färska verken som drar till sig uppmärksamheten.
Det är också oväntat uppfriskande att se hur Max Book värjer sig från det vackra och aktivt söker en skrikig fulhet. Vrålande sirener istället för lättuggade melodier. De skrynkliga, enorma, förvridna bilderna av landskap, djur och människor är hårt ansatta. Books går gärna åt sina bilder med eld och tillhyggen. Färgstänk blandas med barr och löv som blivit kvar som spår efter ett mycket fysiskt friluftsmåleri. Det är som om Book vid sidan av bildelement och färger applicerade ett ursinne på sina bilder. Det är inte direkt någon överraskning när en målning ibland flyter ut i ytterligare en dimension och får sällskap av en bensindunk, men det är kul. Och har viss sprängverkan. Det finns ett nästan romantiskt driv i Books vilja att sätta fyr på hela skiten och cementera en position av outsider som med vämjelse ser in på ett samhälle som bara kan väcka avsmak.
Också utan att ha sällskap av föremål rör sig Books målningar mot det tredimensionella och har reliefartade ytor som gör dem till mycket påtagliga fysiska upplevelser. Det är nästan som om den måleriska akten fortsätter att pågå också sedan de monterats i den flotta utställningsmiljön. Betraktaren kan ge sig rätt in i kaoset, gnugga sig mot Books ilskna rivjärn och njuta av en peeling och möjligen något mindre köttsår.