Graffitikonstnären Carolina Falkholt hör till det fåtal svenska konstnärer som med enkla medel gång på gång lyckas avslöja ett hycklande samhälle. Med sitt ”Grafitta”-projekt har Falkholt upprepade gånger visat hur svårt ”världens mest jämställda land” har att hantera en självständig representation av kvinnokroppen i det offentliga, eller semi-offentliga, rummet. Häromsistens löpte Nyköpings kommun amok och byggde en vägg över ett alldeles färskt verk av Falkholt i en skola. Falkholts abstrakta bild av en vagina var stötande och kränkande för högstadieeleverna, och Sverigedemokraten Margareta Larsson uttryckte i en riksdagsdebatt en önskan om att fängsla konstnären för sexuellt ofredande. Ungefär samma reaktioner väckte i fjol också Falkholts bidrag till Pärra Andreassons stora kollektivmålning på Söndrumskolan i Halmstad. Falkholts ”grafittor” är alltså knappast pornografiska utan enkla bilder med en hög abstraktionsnivå som på ett uppenbart sätt handlar om representation i en offentlig konst där den manliga kroppen dominerar stort och aldrig provocerar. När verken väcker uppståndelse och debatteras märks det i allmänhet att de upprörda rösterna inte ens har bemödat sig om att titta på bilderna i fråga. Det är idén om ett kvinnligt könsorgan som provocerar. Så enkelt kan det vara att avslöja att kejsaren inte har en tråd på kroppen.
Att Carolina Falkholt har bjudits in att skapa ett offentligt verk som en del av Uppsala kommuns firande av Fredsåret 2014 är utmärkt. Jag hade helst sett staden begåvats med en rejäl ”grafitta”, men också den triptyk som konstnären har målat på två av Uppsalahems miljonprogramshus på Granitvägen i Eriksberg och på en vägg utanpå Gottsunda centrum går bra. Man kan förstås ställa sig lite frågande till varför just graffitikonstnären ska tackla de schablonmässiga förortsmiljöerna och inte, säg, Vaksalaskolan eller någon annan mindre väntad byggnadskropp, men det är ganska finstilt kritik. Falkholts ” techno techne teckna” gör sig mycket bra där den sitter. Verket, som består av titelns tre ord återgivna i teckenspråk, ett ord på varje plats, har en grafisk skärpa som förhöjer vilken miljö som helst. På Granitvägen, där de tecknande, svartvita händerna, som är täckta av ett fjälliknande mönster, rör sig lodrät på de gula höga husens kortsidor, och därför syns på långt håll, är effekten rent av exemplarisk. De ord verket består av skulle kunna sammanfatta Falkholts konstnärskap. Förutom ”teckna”, som dubbeltydigt kan stå får den kommunikation som teckenspråket innebär och konstnärens eget värv, betyder ”techno” och ”techne” ungefär upprepning och konst.
Samma eleganta dubbeltydighet visar Carolina Falkholt i utställningen ”Här/nu” på konsthallen Artipelag, där hon deltar med nio andra konstnärer som alla har bjudits in för att skapa var sitt platsspecifikt, och därmed i olika mån tillfälligt, verk. Också här visar Falkholt tecknande händer som formar ett ord – ”Skrev”. En subtil blinkning till egna mer omstridda verk och ett slags vitsig metalek.
För Falkholt som har sina rötter i gatukonsten är det tillfälliga välbekant och påverkar inte uttrycket nämnvärt. För Karin Mamma Andersson, Astrid Sylwan, Ulrik Samuelsson, Sophie Tottie, Jens Fänge, Anastasia Ax, Clay Ketter, John Kørner, Ulrik Samuelsson och Nina Roos är utmaningen möjligen större.
”Här/nu” är en ambitiös ansats att undersöka eller problematisera konstvärldens vita kub, och ett sätt att pröva konstens kommersiella ramar. Verk som målas direkt på väggen kan inte säljas, och vist är det kittlande att tänka sig att svindyra Karin Mamma Anderssons mural ”Borgarklassens diskreta charm”, som visar ett par marionettlika figurer i en ståndaktig miljö, ska målas över.
Det är intressant att se hur olika konstnärerna har valt att fylla sin tilldelade plats i rummet. Danska John Kørner gör med verket ”Tripoli Lampedusa”, en vågformad ramp täckt av en blå matta ur vilken en eka fullastad med runda glasfigurer tränger ut, ett inlägg i debatten om båtflyktingar och en påträngande intervention i rummet.
Performancekonstnären Anastasia Ax har lämnat efter sig en yta täckt av svarta luktande spår av en okänd men uppenbarligen mycket energiskt aktivitet och fungerar oväntat bra i mötet med de väggar som Astrid Sylwan täckt med sin både vilda och kontrollerade, och mer uppenbart sköna, färgfält. Sophie Tottie har tecknar med metall på väggarna, medan Ulrik Samuelsson har späckat sitt avgränsade rum med ett trettiotal stora målningar och ett par skulpturer. Allra bäst fungerar kanske Nina Roos ”Utan titel (genom det gula)” som återhållsamt visar hur effektfullt diskreta linjer på en vägg kan utmana mycket tydligare och mer högljudd konst.
Alla möten fungerar inte lika bra, men det är förstås en risk som konceptet innebär. ”Här/nu” drar kanske inga långtgående slutsatser, men utställningen slår än en gång fast att den nya konsthallen siktar imponerande högt.