Jag är tveksam till Upsala-Ekeby-samlingen på Uppsala konstmuseum. Dels för att det rätt ansatta museets medel behövs i den övriga verksamheten. Dels för att arvet från porslinsfabriken skulle förtjäna, och kunna bära upp, ett eget museum, allra helst i anslutning till de gamla fabrikslokalerna.
Med detta sagt – det är ofta stor substans i de utställningar som Uppsala konstmuseum bygger på Upsala-Ekeby. Den fasta samlingen känns lätt som en stoppkloss, men också den har på sistone fått en fin utformning. Och de tillfälliga satsningarna brukar bjuda på den matiga helhet som man vill ha när det handlar om design och föremål som trevande är på väg att kanoniseras. Objektens färd från loppmarknad till antikvitetsaffär behöver en kontext för att bli mer än en jobbig konsumtionsfanfar som säger mer om människan som ett köpande djur än om kvaliteten i objekten i fråga.
”En färgstark konstnär i industrin” lyfter fram den estnisk-svenska Mari Simmulson (1911-2000), som under 50-60-talet var en av de mer tongivande formgivarna vid fabriken och som blev den sista anställda konstnären. Innan hon kom till Uppsala gjorde hon dessutom nedslag på Arabia i Helsingfors och på Gustavsberg.
Friskulpturer, serietillverkade figurer, vaser, skålar, objekt. Utställningen består av en väldig mängd föremål, breder ut sig över flera salar och visar många sidor av Simmulson, som kanske är mest känd för sina dekorer med böljande, stiliserad blad och blommor och kvinnoansikten. Ett av Simulsons favoritmotiv var kvinnogestalter från jordens alla hörn. En stor grupp står samlade på ett enkelt podium och trots att det inte går att blunda för att en aspekt av återgivningen av afrikanska och indiska gestalter är drabbade av den exotisering som 50-talet ville applicera på dem så dominerar ett globalt perspektiv som vill betrakta människor som människor. Det vore en överdrift att påstå att Simmulson förmår ta sig förbi schablonerna, men det är tydligt att hon försöker.
De fria skulpturerna, också de ofta föreställande kvinnor, ger precis som de unika föremålen mycket kropp åt de serietillverkade. Här ser man närmare hur konstnären söker infallsvinklar och former. Det också fascinerande att se hur en stram elegans följer Simulson från projekt till projekt. Från de finlemmade 50-talsformerna till de grövre och tyngre 60-talspjäserna. I sina dekorer bär hon intryck från rysk folkkonst, men också från sin modernistiska samtid.
Trots flera trånga bord och hyllor är utställningen luftig. Några av Simmulsons roligare, eller mest originella, arbeten visas dessutom i små enskilda hyllor, vilket ger ett behövligt lugn i presentationen. Här återfinns Simmulsons kanske mest oemotståndliga pjäs, en rund illröd fågel från 70-talet. På en gång sanslöst tidstypisk och helt tidlös.