Om det sena 1900-talets konceptuella konst ofta sysslade med att belysa en polariserad rörelse från det betecknande (text. bilden av en stol) och det som betecknas (en verklig stol) så är den svenska konstnären Lina Selander upptagen med att syna de olika lagren av verklighet och information på ett mer samtida sätt. Hon lyfter skikten mot ljuset och synar dem med samma fascination som barn (och vuxna) håller upp glasbitar som havet slipat och låter solen glimma igenom det förslutande lagrets matta yta. Hon håller prismorna över varandra, ser vad som händer, låter kombinationen styra och följer de ofta överraskande tankespår som också ett tydligt och inarbetat material av berättelser kan ge upphov till. Att se Lina Selanders verklighetssynande filminstallationer, som sällan nöjer sig med att vara en enkel projicering på en yta utan gärna stiger in i och intar rummet med en fysisk eller arkitektoniskt medveten värdighet, är både krävande och underhållande. Lite som att studsa omkring på en mindmap där varje inringad tankeflaga, varje infall, har en potential att vara hela konstruktionens centrala tanke.
Att Lina Selander ligger rätt i samtiden bekräftas också av att hon just nu representerar Sverige i den snart avslutade biennalen i Venedig – som fortsätter att vara den internationella konstvärldens mest prestigefyllda rum – med en subtil, lågmäld men mycket skärpt installation som för samman några av hennes mer centrala verk. I utställningsserien ”Moment” ger Moderna museet, som står bakom utställningen i Venedig, hemmapubliken en möjlighet att möta konstnären i en parallell, delvis överlappande presentation, vilket på ett fyndigt sätt seglar konstnärens konst.
Lina Selander undersöker ofta gränser och stora system i sin konst, där berättandet i ljud och bild ofta går omlott och osynkroniserat poängterar att en historia aldrig kan berättas på nytt utan att genomgå en åtminstone marginell förändring. I Modernas bottenvåning visas filmen ”The Offspring Resembles the Parent”, som är navet i utställningen i Venedig och som utgående från några exempel på kolonial nödvaluta vandrar genom en tanke om hyperinflation och det monetära systemet som idé och maktmedel. Men på markplan visas ett par verk som inte är med i Italien och som rör sig mot ett betydligt större mörker.
”Timmarna som rymmer formen (Ett par dagar i Portbou)” bygger exempelvis ganska vagt på filosofen (och konstkritikern) Walter Benjamins sista dagar av flykt och självmord, jagad in i döden av naziregimen 1940. Selander varken viker från eller håller sig till den ursprungliga berättelsen och låter betraktaren stiga in i ett flöde av ljud och bild som kunde vara ett montage av irrspår men som ändå känns fullkomligt revelvant. Skikt på skikt droppar minnen av fasa, flykt, våld, rädsla och liknande in i rummet och lägger sig som en kokong av långsam fasa kring den som ser och lyssnar. Bilderna växlar mellan stora berg och en ensam kägla från en ficklampa som hetsigt rör sig i en skog. Det kunde vara en skräckfilmsreferens, men det känns så mycket mer än så och blir istället en illustration av att den värld man tror sig känna i ett slag kan förfrämligas.
Vi måste berätta våra etablerade historier om och om igen. Vi måste vrida och vända på våra sanningar, och vi måste göra det kritiskt utan att förenkla och skapa nya abstraktioner. Och det är precis det som Lina Selander sysslar med.