Att ”förena journalistisk närgångenhet, solidariskt engagemang och fotografisk estetik” är ingen enkel match. Den brasilianska fotojournalisten Sebastião Salgado hör, i varje fall enligt motiveringen till Hasselbladpriset som han tilldelades 1989, till det relativa fåtal som lyckats riktigt bra. Och visst har Salgado uträttat stordåd, inte minst genom att lyckas fotografera svältande människor utan att ge avkall på varken medmänsklighet eller estetik. En bra bildjournalist letar ju inte bara sprängande motiv, utan förstår att estetisk skärpa bidrar till ett bättre förmedlande.
Det majestätiska projektet ”Genesis”, som just nu visas på Fotografiska, hör emellertid inte till det bästa Salgado gjort. Som titeln antyder söker Sebastião Salgado här något ursprungligt och rör sig mellan världens ganska få orörda platser. Antarktiska isberg, zambiska elefanter och leguaner från Galapagos möter ett knippe ”naturfolk”, som spridda över världen lever oberörda av den stora civilisation som är på väg att bli alltets undergång. Bildspråket är lika storslaget som ambitionen. Svartvita bilder, stora format och väldiga vyer.
Salgado vill presentera en väckarklocka i ”supersize-format”, och det går inte att förneka att temats grundläggande ton i moll får en effektiv förstärkning av bildernas ibland nästan omstörtande skönhet. Men det blir i svulstigaste laget och att rada upp naturfolk efter naturfolk i sällskap av grandiosa valstjärtar blir mest en exotisk romantisering. Den välmenande fotografen går, i varje fall i jämförelse med sina äldre mer nyhetsrelaterade bildsviter, i den urgamla dokumentära fällan och framstår som något av en upptäcktsresande som stolt förevisar sina troféer. Jag skulle vilja gilla bilderna mer än jag gör. Det blir snabbt en överdos av episka ögonblick. Lite som att tvångsmatas med tio årgångar av National Geographic på en gång.
Något liknande skulle man kunna påstå om den amerikanska fotografen Lisa Ross ”Living Shrines”, även om övertydligheten i den amerikanska fotografens dokumentation av den kinesiska folkgruppen uigurernas heliga platser i Taklamakanöknen inte är lika påtaglig. I en lång rad stora färgprintar presenterar Ross intima minnesmärken, ofta uppbyggda av enkla pinnar och små tygstycken, som har underhållits över många generationer. De fragila monumenten bär en emotionell styrka som Ross vill förmedla. Det är inte särskilt enkelt, men i det ganska monotona flödet av likartade konstruktioner finns en styrka som, tillsammans med informationen om att det jag ser är konkretiserade böner och önskningar, ger en översvallande effekt.
Kanske hade det blivit ännu bättre om fotografen litat mer på materialet och låtit bilderna vara mindre och intimare. Kanske finns det också en besvärande underton av självgott betraktande från sidan, men bara kanske. Det är i så fall inte svårt att förstå varför – Lisa Ross fascination är smittande, och att stå inför de ödmjuka monumenten måste vara en mäktig upplevelse. Ross bilder, skulle man kunna säga, handlar verkligen mer om vad de gestaltar än hur de gestaltar det. Det är inte så vanligt som man skulle kunna tro.
Lisa Ross är förhållandevis enkel och registrerande. Sebastião Salgado är storvulen och dramatisk. Bägge önskar de sig en mer harmonisk värld. Bidrar deras respektive bilder? Tja, kanske en liten smula. Och det är inte så dåligt.