Dubbla solar som pulserande glider över varandra. Svävande koner i ett svagt, men mycket linjerikt påfågelmönster. Psykedeliska spiraler där många lager på lager av färg skapar en sugande rörelse.
Bror Hjorthföreningens teckningsstipendiat 2014, Emelie Sandström, vill översätta en meditativ trans i bilder, och det är faktiskt på ett ungefär vad hennes teckningar förmedlar. Enkla men långsamt producerade motiv med mönster och kurvor som inte befinner sig särskilt långt ifrån de förväntningar du får om någon börjar tala om tecknandet som en transcendental upplevelse.
Man skulle kunna säga att Emelie Sandström är mindre i fas med tiden än Bror Hjorths teckningsstipendiater brukar vara. Men frågan är om det verkligen stämmer. Ett esoteriskt sökande är kanske mer samtida än någonsin i det svenska konstlivet, där Hilma av Klints teosofiska försök att fånga de abstrakta former som liksom droppar in i sinnet i skuggan av mer medvetna tankar äntligen håller på att få ett stort genomslag, ungefär ett sekel efter sin tillkomst.
Det är inte utan att betraktaren börjar sniffa efter rökelse i utställningsrummet, och trots att doften uteblir så finns det mycket riktigt ett par skulpterade bord eller podier med detaljer som påminner om förstorade rökelsehållare.
De bilder som visas på borden utgör sammanhållna serier som verkar utforska begränsade element av form eller kanske samla bilder som kommer från en gemensam utgångspunkt. Det blir viktiga element av medveten intellektuell rörelse i den vagt svävande helheten.
Jag är generellt ingen stor anhängare av en ambition att luckra upp verkligheten, utan föredrar min konstupplevelse inom verklighetens ramar. Men Emelie Sandströms bilder gör på många sätt vad de har föresatt sig. Att stirra på de vindlande strecken en stund ger något av en känsla av att tappa fotfästet och segla iväg.
Presentationen är av ovanligt stor vikt när det handlar om den här typen av fritt formsökande bilder, och en av poängerna med ett stipendium som innebär en utställning tidigt i karriären är förstås att få en chans att träna i skarpt läge. Det är också hängningen, sparsmakad och med ett allvar som speglar bildernas ambitioner, som gör att utställningen lyfter.