Det börjar bli uttjatat, jag vet. Men någonting betydande har hänt med urvalet av mottagare till stipendiet som delas ut av Stiftelsen Anna-Lisa Thomson till minne. Eller också har någonting förändrats på landets konsthögskoleutbildningar. Inte för att stipendiet tidigare gått till konstnärer som varit oförtjänta av uppmärksamheten. Men de senaste åren har den lilla gruppen utvalda gång på gång visat sig vara relativt färdiga som konstnärer. Dessutom har startfältet vid stipendieutställningen framstått som väldigt jämt. Så också i årets upplaga.
Formgivaren och konstnären Anna-Lisa Thomson (1905-1952) kände villkoren i sin bransch och önskade att hennes kvarlåtenskap skulle förvaltas av en fond som uppmärksammade kvinnliga konstnärer på väg ut i yrket. Stipendiet kan inte sökas, utan juryn nosar upp sina mottagare på slut- och elevutställningar på landets fem konsthögskolor. Stipendiet består av 60 000 kronor och ett deltagande i stipendiatutställningen på Uppsala konstmuseum.
För Uppsala innebär Thomson-stipendiet förstås, i synnerhet i avsaknad av en högre konstnärlig utbildning, ett betydande mervärde och en chans att varje år få ta del av åtminstone några av de tendenser som syns på konsthögskolorna. Stipendieutställningen har också de senaste åren – och det är kanske här man hittar den största skillnaden mot tidigare – varit omsorgsfullt planerade och utförda. Det låter som en självklarhet, men är det inte. En stipendiatutställnings givna premisser gör att man lätt nöjer sig med att bara redovisa, snarare än att söka ett optimalt gestaltande.
Samaneh Reyhani från Konsthögskolan i Malmö, Kyung-Jin Cho från Konstfack, Melanie Wiksell från konsthögskolan i Umeå och Theresa Traoré Dahlberg och Petra Hultman från Mejan i Stockholm uppmärksammas samtliga för verk som i hög utsträckning arbetar med och tar rummet i besittning. Det har gett en ovanligt, på ett positivt sätt, påträngande helhet.
Samaneh Rayhanis stora, på samma gång undanglidande och mycket explicita skulpturgrupp ”Venus” är briljant placerad precis där betraktaren stiger in i salen, vilket gör interaktionen med verket fysisk och nära. De köttiga objekten i glasfiber har en offensiv och kompromisslös underton som gör dem mycket påtagliga att möta. De påminner inte så lite om en Jeanette Winterson-roman, och det är förstås en komplimang i den högre skolan.
Petra Hultmans ”Arbete i hemmet” består av 156 loopande sekvenser från ”Husmors filmer”, en serie statliga infomercials producerade 1951-76. Mängden information som rinner ut ur verkets 156 parallella projektioner är överväldigande och det är svårt att tänka sig en mer effektiv illustration av det som brukar kallas osynligt arbete när jämställdhet diskuteras. Jag såg verket på Mejans slututställning i våras, och det är alltid intressant att återse verk. Då tronade det på en vägg mitt i ett väldigt rum. På Uppsala konstmuseum upptar det ett tätt hörn i en betydligt mindre sal, vilket gör det lite lättare att ta in som en enhet.
Också Theresa Traoré Dahlbergs ”Koppar och bomull” visades på samma utställning. Och här är skillnaden ännu större. Verket, bestående av stansade kopparplåtar från tillverkningsindustrin och enkelt bomullsgarn, hängde också tidigare från tak till golv, men var betydligt högre, smalare och inte fullt lika sakralt. Här blir det nästan en postindustriell ikon som mediterar över den globala kapitalismens följder. Mycket snyggt, dessutom.
Snyggt blir också mötet mellan Melanie Wiksells lågmälda skulpturer av järn, hö och skumgummi och Kyung-Jin Chos klockspelsaktiga ”Swing Jam”, där en mekanisk arm till dova klanger rör sig mellan en grupp urnor. Med olika utgångspunkter griper bägge verken en tematik som handlar om riter och förgängelse. Den glesa hängningen verkar också till verkens fördel och låter dem breda ut sig med var sitt olikartat men samstämmigt minimalistiskt anslag.
Det är roligt att se en stipendiatutställning som faktiskt känns som en genomtänkt helhet. ”Stipendiater 2017” hör definitivt till de bättre Thomson-presentationerna jag har sett.