Det är inte långt kvar tills Vårsalongen på Liljevalchs konsthall i Stockholm kan fira 100-årsjubileum av ett obrutet koncept: en jurybedömd salong dit vem som helst kan söka, ett uppsamlingsheat där all den (oftast okända) kreativiteten i landet fångas in. En salong som varar i hela tre månader där de som passerat juryns ofta smala nålsöga får bre ut sig alla tänkbara tekniker och motiv som har hemortsrätt i det som åtminstone förr kallades bildkonst.
Så har det alltid varit, även om ett och annat försök genom åren har gjorts för att bredda intresset och försiktigt förnya ett vinnande koncept. En folklig konstutställning, där amatörer ofta återfinns sida vid sida med proffs, män med kvinnor (i år dominerar kvinnorna, 65 mot 54), unga och gamla (denna gång från 18 till 89 år). Ibland har det skavt och gnisslat av osköna blandningar, andra gånger har det känts lite menlöst och oförargligt, en och annan gång har det tyckts ganska dåligt.
Men Vårsalongen har bestått, och man har de senaste åren kunnat räkna stigande besökssiffror. I år tror man sig kunna toppa statistiken när man infört en i det närmaste symbolisk entréavgift. En guldtia räcker för att få ta del av all denna konst som exponeras i Liljevalchs vackra salar.
Vårsalongen är ett fenomen i svenskt konstliv. Och årets version är en av de bästa jag sett på senare år. Kanske främst därför att man har haft en så sakkunnig jury med Bonniers konsthalls grundare Jeanette Bonnier och Moderna Museets Vänners Lena Josefsson bland deltagarna. Kanske också för att man haft ett stort antal verk att välja bland, merparten skapad av konstutbildade personer, Autodidakterna är få i årets salong. Men mest av allt tror jag att det handlar om den ytterst genomtänkta dispositionen av utställningsmaterialet. Juryn har inte bara gjort att gott urval, man har också vetat att hänga utställningen med en professionell känsla för rytm och balans som gör att verken inte konkurrerar med utan snarare förstärker varandra. Särskilt viktig är hängningen av en utställning som denna som saknar tematik och styrande, sammanbindande koncept.
Det känns egentligen fel att nämna några namn i en utställning med så jämn nivå. Att skriva att Simon Anunds betonginstallation eller Ann-Sofie Claessons oljemålning av sin farmor särskilt bör uppmärksammas, eller att Tim Ekbergs originella oljemålning i spolform och Nina Lindgrens svävande kartongstad förtjänar ett extra omnämnande i en salong där måleriet dominerar stort, där genrer som fotokonst, video och grafik knappt syns och där de politiska utspelen är ännu färre. Ett av de få exemplen på samtidsorienterad kritik är Östervålakonstnären MälleZeilon Lagerkvists installation Kom ut ur garderoben Putin. Och så Max Johansson Ströms nygamla politiska affischer.
Det är helheten som gör Vårsalongen 2015 till en riktig konstfest.