Ett rutnät av glödlampor rör sig upp och ned och lyser med varierad intensitet. Ett snabbt ljusregn, en elegant koreograferad akt av rörelse.
Christian Partos installation E.L.O är ett sanslöst lockande verk. De dansande glödlamporna rör sig rytmiskt i rummet och medan du står som fastnaglad inför det verket inser du varför vargar ylar mot månen. De är tagna, helt enkelt.
Bredvid den symfoniska ljusshowen hänger ett enklare verk som understryker det existentiella temat, som du i och för sig måste vara rejält avtrubbat för att missa. En lysande skylt presenterar texten ”Du dör för fort”, framförd till ytan av fiberoptik som hämtar sin näring, alltså sitt ljus, från några lampor modell äldre som hänger bakom skylten. Teknik, värld och verklighet rusar fram i en rasande fart. Själva hinner vi bara uppleva en liten blinkning innan förgängligheten gör oss till falnande minnen.
Christian Partos skulpturer och installationer hämtar näring och består också ofta av mekaniska konstruktioner och tekniskt betingade illusioner eller effekter. På Uppsala konstmuseum visas ett fint urval av en på en gång gäckande och mycket direkt konstnär. Går det ens att värja sig mot ett verk som ”M.O.M.” (Multi Oriented Mirror), som genom 5000 små spegelbitar i olika vinklar bygger en mosaikbild som föreställer konstnärens mamma.
Konstnären är för övrigt dubbelt aktuell i Uppsala eftersom han utgör ett av de få samtida inslagen i Uppsala ärkestifts stora 850-årsutställining ”Himlen är här”. Partos visar en den spindellika varelsen El Niño som är skapad av väldiga mängder fiberoptisk tråd och mest av allt ser ut att vara hämtad från en dystopisk film typ ”Matrix” där den sitter inträngd bland kyrkliga ljusstakar. En ovanligt populär Kristusframställning, skulle man kanske kunna säga.
Ibland blir det existentiella och väldigt symboliska nästan för tydligt. ”Epifania” består exempelvis av ett belyst glasbord täckt med vatten där det ovanifrån regnar ner en droppe som, när den når vattenytan, lämnar en dramatisk dallrande skugga på golvet nedanför. Det kunde bli en överdos, men eftersom Partos verk nästan hela tiden förefaller drivas av en lekfull upptäckarlust går han aldrig över linjen.
Ett fristående silikonhjärta som pumpar ur sig och slukar en skvätt blod. En elegant dödsskalle framskuren ur tre tjocka böcker. Ett par ljuskäglor som oroligt rör sig över en skalenlig modell av Kristianstad. Vanitasmotivet blir sällan så underhållande som hos Partos.