Anslaget till samlingsutställningen ”Swedish Art: Now!” matchar den guldglänsande fasaden på Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken. Byggnaden vill vara lite extra, men har ändå en ganska stram och återhållsam form och blir trots excentriska inslag som en replik av den konstsamlande byggmästarens hem mer lagom än radikal.
”Swedish Art: Now!” bröstar med en maffig titel och en affischbild av Hanna Lidens poppiga skulptur ”Everything” – en bagel i jätteformat – upp sig rätt så rejält och lovar kanske lite mer än det som levereras. Eller kanske är det bara jag som skruvar upp förväntningarna av löftet ”att presentera de mest relevanta konstverken gjorda de senaste fem åren av konstnärer verksamma i en svensk kontext.” Men med svansföringen kommer också en väldigt hög ambitionsnivå.
Det är på sätt och vis lite synd att Michael Elmenbeck och Oscar Carlsson, initiativtagare respektive curator, inte har valt bort de mest självklart lysande stjärnorna. Med Andreas Eriksson, Klara Lidén, Nathalie Djurberg och Hans Berg, Lina Selander och Julia Peirone, och några till, faller förhoppningen om att utställningen ska peka på en ny, osedd scen och ett sammanhang bortom det etablerade kretsloppet av viktiga gallerier och stora institutioner, även om många av utställningens 40 konstnärer förvisso inte har en svensk gallerist.
Den övergripande känslan blir istället att helheten vill surfa på de stora namnen och sälja in ett löfte om en större grupp med samma både konstnärliga och kommersiellt gångbara potential. Men med detta sagt: det är förstås svårt att hoppa över de nämnda om man vill visa den konst som verkligen har visat sig relevant, och även om många av utställningens deltagare får anses vara etablerade bortom rimligt tvivel så producerar de fortfarande verk som är fräscht krispiga och inte på långa vägar har slutat hitta epigoner i konsthögskolornas avgångsklasser.
Utställningen hade vunnit på att riskera lite mer, men blir istället en snygg vandring genom att förväntat sammanhang. Cajsa von Zeipels vita, långsmala gestalter, som onanerande har invaderat byggmästarens herrgård på taket, blir förstås något av ett självklart utropstecken, som i sin grafiska explosivitet nästan kväver en rad mer intellektuellt sökande verk på takterassen utanför, som Lisa Trogen Devguns stora förpackningslåda i plast, ”Magnum Classig (hummer)”, en rolig tagning av ready-made-motivet.
Hängningen är genomgående väl utförd, vilket förstås är av betydelse då två tjog konstnärer ska in i Sven-Harrys inte alldeles lätta, och ganska trånga, utrymmen, även om några namn försvinner i ett utmärkt videoprogram i konsthallens filmsal. Klara Lidéns video ”Warm Up” fungerar exempelvis oväntat bra på en monitor i ett språng under trappan, där för övrigt också Nathalie Djurberg och Hans Bergs suggestiva animationer ”Waterfall Variations”, rinner mellan våningsplanen på ett sätt som gör det stora trapphuset till en tillgång istället för en belastning. Det är dessutom väldigt roligt att se den skulpturala installationen ”A Thief Caught in the Act (Baby Blue Owl)”, som är duon Djurberg/Bergs andra bidrag till utställningen.
”Swedish Art: Now!” är förhållandevis objektorienterad och består därtill av säljbara verk, och man skulle kunna se utställningen som en reaktion på den senaste Modernautställningen, som i sin sista version lämnade den ursprungliga ambitionen att ge en bred och samlande diagnos av det svenska konstlivet till förmån för ett mer konceptuellt, kanske intressantare men mer splittrat sökande. ”Swedish Art: Now!” belyser jämförelsevis ett segment av konstlivet som är betydligt mer marknadsinriktat. Det är förstås inte heller någon tillfällighet att utställningens öppnande sammanföll med Stockholm Art Week, med sin massiva kulmination i de symbiotiska konstmässorna Market och Supermarket.
En genomlysning av den mest intressanta svensk-relaterade konsten kunde se ut på många olika sätt. ”Swedish Art: Now!” ger en okomplicerad och visuellt slagkraftig version där de mest etablerade drar med sig de övriga. Mötet med enskilda verk dominerar i övrigt framom helhetsupplevelsen. Redan Thomas Häméns på ytan försynta ”Asstral Traveller”, en svarvad buttplug tillverkad av förstenad dinosauriespillning, gör utställningen värd ett besök. Det grådaskiga, svampliknande objektet drar liksom proppen ur tiden, och mer än så kan man inte begära av sitt akuta nu.