Marianne Lindberg De Geers retrospektiva utställning börjar med en stor granitskulptur av en kanin i sönderslagna delar. Sedan följer en labyrintiskt installerad jätteutställning som i Färgfabriken i Stockholm hittat sitt kongeniala rum. Avskärmningar möjliggör flera flexibla hängningar av måleri, skulptur, collage och allt som producerats under det 30-tal år som hon varit verksam som konstnär. Samtidigt har man lyckats behålla något av det sakralt råa intryck som den stora salen i den gamla byggnaden förmedlar.
Marianne Lindberg De Geer är en konstnär med stark persona och en självsäkerhet i såväl konstnärliga uttryck som personlig framtoning som ofta väcker uppseende. Nu tar hon till orda i egen sak med en utställning som näst intill tar andan ur den besökare som verkligen går i närkamp med verken. "Jag tänker på mig själv" har blivit konstnärens allt överskuggande motto, och jag läser det på nytt i flera verk som lika delar av klarsynt narcissism och skoningslös identifikation med de alter egon som hon skrupelfritt låter sig iklädas. Att en och annan konstnär känt sig kränkt och bestulen när MLDG placerat sitt eget ansikte i deras verk tycks inte stoppa henne. Klagobrev ställs i stället ut bredvid de kritiserade konstverken.
Titta, säger hennes skickligt utförda målningar och skulpturer, detta är jag och detta är du, ibland som betraktare av vilsna afrikaner i svenska kitschiga hötorgsmålningar i serien "Vilse i kulturen" (du måste som besökare gå lätt böjd under det låga taket för att riktigt kunna identifiera dig med deras/din situation). Att tänka på sig själv blir att våga placera det egna jaget i Den Andres situation. Leker med tanken att byta ut konstnärens myller av ansikten i den stora salongshängda väggen av verk mot mitt eget.
Framför videoverket där allas vår Pippi Långstrump (skådespelerskan Inger Nilsson) återvänder till Villa Villekulla som medelålders anarkistisk ifrågasättare hör jag hur det kan låta när byråkrati möter skapande frihet.
Med det här utställningskonceptet lyckas konsten verkligen upprätta en dialog mellan konstnär och betraktare, ända in i döden. Serien med svarta gravstenar med inskriptioner och med ett slags familjestamtavla på väggen släcker ner det lättsamma ljus som vilar över ironin och galghumorn i utställningen i övrigt. Här, i dödens närhet, tvingas jag verkligen att tänka på mig själv och det ofrånkomliga öde vi alla delar. Gruppen spastiskt rörliga gestalter insvepta i svarta liksäckar är nästan outhärdlig att iaktta. Liksom filmen om ett faktiskt barnamord som också ingår i helheten.
Skrämd, fascinerad och mer än någonsin övertygad om originaliteten och kvaliteten i detta skoningslöst ärliga konstnärskap lämnar jag utställningen. Bättre än så här har nog MLDG aldrig visats.