Det finns två helt olika sätt att betrakta Peter Freudenthals konstruktivistiskt anstrukna ”abstrakta realism”.
Den ena läsningen retar sig på den formmässiga slätstrukenhet som kan uppstå då världen reduceras till enkla streck och kvadrater som återges i stum akrylfärg. Det finns ett drag av 1980-tal hos Freudenthal, som om han upptäckt och etablerat sitt formspråk ungefär samtidigt som de första ritprogrammen till datorer populariserades. Är det inte lite yuppiekonst att maskera sina arbeten som abstrakta men i själva verket mest måla landskap? Är det inte en genväg, ett osäkert försvar mot den oinsatta pöbelns ständigt återkommande ”Det föreställer ju ingenting!”. Att bjuda på en rebus med ett enkelt svar är att smeka medhårs. Ser du inte – det är inte en suprematistisk jakt på någonting bortom den lätt gripbara verkligeheten, utan bara en helt vanlig solnedgång med raka kanter. Det går faktiskt utmärkt att föreställa sig en 80-talsikon som, säg, Gordon Gekko matcha sina randiga hängslen med en randig Freudenthal i bakgrunden.
Den andra, mer positiva, läsningen utgår från att Freudenthal med en nästan sanslös konsekvens har mutat in ett uttryck som är väldigt lättidentifierbart och imponeras över att han kan tillämpa sitt formspråk på de mest skiftande ämnen utan att förlora sitt egna tilltal. En enkel solnedgång, ett uppror i Warszawas getto, en stapel ved under en blå måne – allt kan gestaltas med samma självklara former. Freudenthal, skulle man kunna påstå, har helt enkelt vägrat kompromissa mellan en tro på den reducerade formens egenvärde och sin vilja att gestalta det han ser. Uttrycket är kanske otidsenligt, men i gengäld är det väldigt starkt och tydliggör konstnärens personliga varumärke på ett sätt som verkligen ligger i tiden.
Själv lutar jag, trots att jag rent estetiskt inte alltid är överens med Freudenthal, självfallet åt den senare läsningen. Det är alltid imponerande med konstnärskap som har gjort varje litet streck till en tydlig signatur. På galleri Strömbom visas 13 målningar som ger en god bild av Freudenthals konstnärskap och den pendling som ändå finns i förhållande till grad av abstraktion. Generellt blir han bättre, och mer tidskrävande att konsummera, ju abstraktare kompositionen ter sig. Å andra sidan finns det en nästan rörande övertygelse om de egna formernas värde i de allra tydligaste bilderna.