Den svenska modernismen, åtminstone den måleriska, är elegant och livshungrig. Den är dekorativ och fylld av yrande färger. Vera Nilsson (1888-1979) är en särling i sammanhanget. Redan 1911 var hon som 23-åring på plats i Paris där allt hände, och stannade länge nog för att uppleva det pånyttfödda konstbegrepp som blev ett slags bildsättning av hela det sekel som följde. Hon tog intryck, väldiga intryck. Men inte desamma som sina svenska kolleger. Sigrid Hjertén, Isac Grünewald och Siri Derkert är viktiga generationskamrater, men de tog med sig något helt annat än Vera Nilsson, som aldrig ger efter för svävande lätthet, glada färger och en glupande jakt på en förhöjd livskänsla. Vera Nilsson var inte intresserad av epifani. Vera Nilsson var intresserad av livet som det faktiskt ser ut.
Det ovanstående är förstås en del av förklaringen till att Vera Nilsson inte heller har fått riktigt samma genomslag som de mest kända modernisterna, men hennes påverkan på svenska konsthistoria står ändå klar, och den lilla sammanfattning av den stora utställning som för ett år sedan öppnade på Liljevalchs i Stockholm som nu, efter turer i Mjellby och Norrköping, har nått Bor Hjorths Hus uppvisar ett vitalt konstnärskap som har klarat tidens nötningar förhållandevis bra. Hon är lite ojämn, och ibland går den dova, glåmigt jordiga färgskalan lite långt i sin strävan efter att inte ge efter för det insmickrande, men när allt sitter är Vera Nilsson en av det svenska 1900-talets stora målare.
Utställningen visar merparten av Nilssons motivsfärer. Landskap från Öland och Västkusten, stadsbilder och människor. När hon avbildade barn låg hon i sin tids framkant, och lät dem kliva fram som riktiga, komplexa människor som få före henne hade gjort. När hon i sina Negritude-målningar avbildar svarta människor har hon svårare ätt lämna den koloniala blicken som tittar på ”dom andra”, även om hon försöker och klarar det bättre än många i sin tid.
Konstnären tyckte själv att hennes målningar krävde tid, och det är precis där hennes kvalitet sitter. Vera Nilssons bästa bilder knuffar omilt ned betraktaren på en stol, och där är det bäst att bli sittande en stund. Ibland måste man sitta stilla och hålla käften och bara ta in. I varje fall om man vill nå ända fram. Vera Nilssons måleri är fysiskt och krävande, hon inte bara applicerar utan modellerar färgen och det är en vagt oroande men djupt behaglig känsla att förlora sig i hennes jakt på riktigt liv.