Kanske beror det på att min farmor inte har mer än sex timmar kvar av sitt liv när jag besöker utställningen ”Sten, sax & trådar” på Åhuset. Kanske beror det på att samma farmors ganska utdragna döende har föregåtts av en flytt som innebar att enorma delar av det som knutet till ett medvetande framstår som viktiga ägodelar men distanserat från tydliga minnen och tankar mest verkar vara bråte hamnade i en container.
Kanske beror det bara på en lycklig tonträff. Men Ingrid Orlowskis små installationer av äldre textiler, flera med titeln ”Ärvda trådar”, hittar i vilket fall som helst en överrumplande nerv vars trådar mynnar ut någonstans i trakterna av det mentala hav av vemod där minnen och o-minnen ställs mot varandra.
Ta bara en så enkel sak som en knappsamling, det vill säga en burk med knappar som under en livstid har ackumulerats i antal och i all enkelhet bär mängder av minnen. En knappsamling kan bära konkreta bilder, minnen av direkta plagg och händelser som knyter an till just dem, men också diffusare åminnelser och taktila retningar som bara kanske betyder något bestämt. En knappsamling får dessutom en vardaglig metanivå genom att vara just en representation av samlad erfarenhet.
En underlig, ljusgrön knapp kan bli ett slags portal till allt som hela samlingen representerar. Genom att sticka ut och se ut och kanske kännas på ett sätt som sticker ut blir knappen en samlande symbol för alla andra minnen som ryms i burken eller syskrinet eller hattasken eller vad man nu förvarar knapparna i. En samling nakna knappar bär också en existentiell sorg, genom att vara så bunden till sin berättelse. En knappsamling utan ägare och minnen är ju bara, ja, en samling knappar.
I dag, när sannolikt allt förre bemödar sig om att slita knapparna av kasserade persedlar, står knappsamlingen också för en svunnen tid, åtminstone i vår del av världen som vid sidan av vackra avsiktsförklaringar om hur klotet ska hindras från att gå under inte är särskilt intresserade av reducera vårt överflöd.
Ingrid Orlowskis installationer, eller textila skulpturer, innehåller inga knappsamlingar. Men verken andas av samma omsorg som den där på ytan ganska sjaviga burken av gamla knäppen. Äldre plagg och textila objekt har försiktigt lyfts in i en ny kontext som i hög utsträckning talar om att de alltid bär med sig konnotationer av sina tidigare liv.
Något snarlikt skulle kunna sägas om Birgitta Nordtröm Wiklunds arbeten, där också gamla broderier och liknande får ett återbruk, men här ställer sig applicerade små dockor i vägen för allmängiltigheten och knyter på något vis verken till en privatare berättelse. Lill Sjöströms vävda bilder och platsspecifika teckningar av spik och garn är något av ett led som ska binda samman alla tre utställare. Helheten i utställningen ”Sten, sax & trådar” hade möjligen vunnit på att stramas upp ganska ordentligt, men den bär ändå lovvärd ansats till samlande utställningskoncept.