Oj, oj. Den skotska ljudkonstnären Susan Philipsz samtidsklassiska tolkning av David Bowies ”Ziggy Stardust” är en magnifik inledning till den stora utställningen ”Lost in Space”, som med ett utomordentligt fåtal objekt fyller Bonniers konsthall till bristningsgränsen under hela våren.
”We got five years, that´s all we got…” sjunger Philipsz utpräglat oskolade röst, som utan ackompanjemang betar sig igenom hela Bowies album. Hennes försiktiga röst lägger sig som ett strömförande bandage runt betraktarens huvud, och Bowies mest ikoniska ord har fått en ny relevans av hans frånfälle. Verket tar plats i ett mörkt ljudisolerat rum där ord och röst blir ett nästan överväldigande stimuli, nästan som om man klivit rakt in i Philipsz huvud på samma sätt som John Cusacks luggslitna marionettmästare kravlar sig in i titelns berömda skådespelare i filmen ”Being John Malkovich”.
Det är förstås ingen tillfällighet att just ”Ziggy Stardust” får inleda ”Lost in Space”. Verket är snabbt och lämnar ett bestående intryck, och visar med en sin fysiska påtaglighet varför Philipsz räknas som en av världens främsta ljudskulptörer.
Dessutom korresponderar den udda covern väldigt bra med utställningens helt nya och huvudsakliga installation ”A Single Voice”, där Susan Philipsz plockar isär och sätter ihop tonsättaren Karl-Birger Blomdahls komplexa tonsättningar till operatolkningen av Harry Marinsons rymdepos ”Aniara”.
Inledningen i Bowies döende rymdhjälte får en snygg och mastig fortsättning i Blomdahls 12-tonstackling av Martinsons olycksaliga rest av mänsklighet som långsamt svävar bort från en dömd planet mot ett mål som aldrig kommer att nås. Det är nästan som om den spetsiga konsthallens triangulära glasform får en ny mening och hela byggnaden blir Martinsons dystra goldonder.
Susan Philipsz har isolerat och spelat in förstaviolinstämman i Blomdahls verk ton för ton, och spritt ut tonerna i ett gäng högtalare som är utspridda i konsthallen. Verkets centrum är en film där vi får följa en violinist som noggrant följer med i ett partitur men enbart spelar tonen C. Att röra sig genom de nästan tomma rummen är att liksom stöta på de toner som tittar fram ur de högtalare som man passerar, och bara avlägset förnimma de som äger rum – ja, faktiskt äger rum– längre bort. Suggestivt är bara förnamnet.
På ytan kan Susan Philipsz verk förefalla överdrivet minimalistiskt och intellektualiserande. I själva verket är det snarare motsatsen. Det är enkelt att konsumera Philipsz. Var bara en kropp i rörelse så sköter konsten resten. Det dubblerade undergångstemat skulle kunna vara en pedagogisk illustration av universums långsamma expansion som myrsteg för myrsteg gör oss allt mer ensamma.
”Lost in Space” öppnade för några veckor sedan, och jag har hunnit se (höra) utställningen ett par gånger. Den andra gången kommer jag raka vägen från Telefonplan och de konstnärsdrivna galleriernas mässa Supermarket, som att döma av årets version återgått till något av den dåligt uppstyrda firmafest man annars jobbat sig bort ifrån. Kontrasten blir dramatisk. Supermarkets lite roliga, men hafsiga och inte särskilt genomarbetade montermyller hittar en motpol i Philipsz stränga, mycket exakta perfektionism, och det går helt enkelt inte att låta bli att älska den. Det är kompromisslöst och rakt igenom på allvar.
Bonniers konsthalls chef Sara Arrhenius lämnar som bekant skeppet som hon byggt upp under ett decennium för att blir rektor på konsthögskolan, och den magnetiska nödsignalen i ”Lost in Space” är en mycket lämplig svanesång. Arrhenius har arbetat fram en utforskande, lovvärd men också riskfylld, hållning som konsthallens adelsmärke. ”Lost in Space” tar riskerna, men håller också hela vägen.