En serie tunga reliefer i keramik från 1950-60-talen. Några sena målningar och ett par fina ungdomsverk. En liten grupp egensinniga fåglar i keramik. Ett par kolteckningar.

Utställningssalen i Bror Hjorths Hus är inte särskilt stor och hängningen är förhållandevis gles. Ändå känns utställningen, som lyfter fram den i första hand keramiska konstnären Tyra Lundgren (1897-1979), väldigt rik och laddad.

Motivmässigt fokuserar utställningen på människor och fåglar, men Tyra Lundgrens verk har något vaket och rastlöst, eller kanske kosmopolitiskt, över sig. En av orsakerna är förstås att det trots relativt få verk bjuds på oväntat många uttryck som dessutom behärskas till fullo.

Artikelbild

| Kroppar i keramisk relief.

En annan att Lundgren faktiskt var en väldigt mångsidig konstnär, som ständigt verkar ha varit på väg mellan olika genrer och projekt.

Utställningen är producerad med hjälp av Marika Bogren, till vardags intendent på Nationalmuseum, som ska disputera på konstnären och redan för några år sedan skrev en monografi över hennes gärning. Bokens långa titel är något av en ledtråd till utställningens pigga underton: ”Tyra Lundgren – målare, tecknare, keramiker, skulptör, glaskonstnär, textilformgivare, grafiker, konstkritiker, författare”. Det är något i Tyra Lundgrens former som står över det medium de är presenterade i, vilket i förlängningen också ger hennes annars väldigt tidstypiska verk en förvånande samtida känsla.

Det är förstås relieferna som gör att Lundgren fungerar i Bror Hjorth-sammanhanget. Och det är också de tunga vägghängda objekten som blir utställningens nav. Mänskliga kroppar och fåglar med olika grader av abstraktion i mustiga, jordiga färger. Ofta med en humoristisk svängning och alltid på något underligt vis nyfiket prövande på ett sätt som tar sig förbi de i sig inte särskilt spännande motiven.

Ismer kommer som bekant i plural, och det är väldigt tydligt hos Tyra Lundgren, som aldrig låser sig i en bestämd stil, utan med ett brett gehör prövar mängder av olika ingångar. Lundgren dök nyligen upp som en av den franska kubisten André Lhotes svenska elever i en stor utställning på Waldemarsudde, och kanske var det hos Lhote hon hittade förmågan att plocka och applicera vitt skilda intryck utan att binda upp sig mot ett bestämt program. Att döma av ett par sena verk från 1970-talet förblev hon dessutom nyfiket prövande livet ut.

Artikelbild

| Fågel i keramik.

Det vore en överdrift att kalla Tyra Lundgren för en bortglömd konstnär. Så är det inte, och hon förefaller dessutom på väg mot allt större ljus. Men ändå känns den lilla utställningen på Bror Hjorths Hus som en bildningsresa eller kanske mer som en påminnelse om Lundgrens breda kvalitet. Det är lätt att förknippa en konstnär vid vissa verk eller uttryck, vilket jag kanske har gjort i fallet Lundgren, som jag tidigare tyckt har kommit mest till sin rätt i offentliga verk. Nu ser jag att det sprittande anslaget går igenom i det mesta hon tar i.

En liten serie självporträtt blir ändå utställningens höjdpunkt. Det äldsta är en enkel och stiliserad tusch från 1910-talet, där den unga konstnären framträder nästan serietidningslik, med stor slokhatt och en konstmapp under armen.

Det andra självporträttet är från 1921 och visar konstnären i grön hatt och pälskrage och är målat i en elegant naturalism som möjligen uppvisar en liten hint av Lhotes kubism i sin linjeföring. Men det är möjligt att jag vill se det i bilden eftersom jag vet att den är producerad under samma tid som hon vistades på Lhotes skola i Paris.

Femton år senare, 1936, uppträder samma gestalt i en kolteckning, klädd i smoking och med en beslutsam glimt i ögonen.

Självporträtten visar i all hast en konstnär som har förmågan att både plastiskt ta till sig intryck och förbli ett självständigt uttryck trogen. Tyra Lundgren var och förblev sig själv i sina många olika skepnader.