Bilderboken bör snarare betraktas som ett medium än en genre. Det skriver i varje fall bilderboksforskaren Ulla Rhedin i en essä i den matiga ”En fanfar för bilderboken”, som kom härom året. Och det ligger något i det. Att bilderboken ständigt betraktas som en genre startar ett laddat målgruppstänk som avkräver verket uppbyggliga eller pedagogiska kvaliteter bortom det rent konstnärliga värdet.
Inom bilderbokskritiken konstateras det ofta välvilligt att en bok som domineras av bilder kan rikta sig till alla åldrar, men i poängterandet bor förstås en bekräftelse av att det inte på något sätt är självklart. Det berör förstås delvis på att bilderboken är ett medium som har hittat sin utgångspunkt i, och utvecklats inom, barnlitteraturen. Men ändå. Bilderboken borde, säger Rhedin, på ett självklart sätt betraktas som ”lika åldersindifferent och icke-instrumentell som filmmediet, teatermediet eller operamediet.”
Det är också med tanke på det ovanstående som Bror Hjorths Hus återkommande, närmast traditionsenliga, vårsatsning på att lyfta fram konstnärer som verkar inom bilderboksområdet är så lyckad. De senaste åren har vi haft förmånen att se originalbilder av Eva Lindström, Stian Hole, Shaun Tan och Stina Wirsén, som alla kan beskrivas som giganter inom det aktuella fältet. Att turen i år har kommit till Anna Höglund är helt logiskt. Precis som flera av sina föregångare hör hon till de riktigt betydelsefulla bilderboksbaserade konstnärerna.
Sedan debuten med den illustrerade folksagan ”Sagan om pannkakan” 1982 – ett av mina egna första läsminnen – har Anna Höglund konsekvent ringat in ett eget uttryck och hör till det relativa fåtal illustratörer av bilderböcker som man omedelbart kan identifiera inte bara genom ett tydligt formspråk utan också i användandet av färger.
Anna Höglunds bildvärld karakteriseras av en naiv realism, vars snällhet möter en mild kontrast i en färghantering som alltid bär ett anslag av återhållen melankoli. Till och med ljusa, spralliga färger som gult och skärt får en dov underton hos Höglund, vilket förstås gör henne till ett ovanligt illustrativt exempel när man beskriver bilderboken som en allåldersprodukt.
Det är också där – i den dova kvaliteten och i anslagets självklara målgruppsbredd – som Bror Hjorths Hus och curatorn Maria Malmberg Wallin, som börjar få rutin på att presentera bilderbokskonstnärer, har lagt tyngdpunkten i sin utställning.
I några separata väggutsnitt får vi samlande nedslag i några av Höglunds mest uppskattade verk, som den djupt rörande och Augustprisade ”Min syster är en ängel” och den populära serien om björnarna Mina och Kåge.
Merparten av det som visas är hämtat från Anna Höglunds färskare produktion, som jämförelsevis riktar sig till en äldre läskrets, som tonårsskildringen ”Att vara jag” och den alldeles fantastiska ”Om detta talar man endast med kaniner”, som fick Nils Holgerssonplaketten 2014. Den sistnämndas vardagligsdystra surrealism hör för övrigt till det bästa som svensk bilderbok har presterat de senaste decennierna. I boken har bilderna sällskap av korta, lakoniska och briljanta textstycken, men de klarar sig även utmärkt på egen hand.
Precis som vanligt har Bror Hjorths Hus också återskapat en boktrogen miljö där yngre, och för all del också äldre, besökare kan stiga in och interagera i litteraturen. En griffeltavla och några skolbänkar känns visserligen som något av ett sparbeting, men i sammanhanget fungerar det ändå som ett tredimensionellt referensbibliotek.
Utställningens bästa vägg utgörs emellertid av ett myller av bilder från en rad olika titlar. Här blir det tydligt att bilderna klarar en konsthallsmiljö alldeles oavsett sina ordinarie narrativa sammanhang. Alla högläsare vinner på att komma ihåg att det inte bara är den medläsande lyssnaren som har en konstupplevelse att vinna.