I Finland är Ellen Thesleff (1869-1954) en av de självklara giganterna, fullt jämförbar med en Edith Södergran eller en Helene Schjerfbeck. Med sitt måleri vidgade hon inte bara synen på vad en kvinnlig konstnär kring det förra sekelskiftet kunde göra, utan fungerade som introduktör som påverkade hela den nationella konstscenen och har beskrivits som landets första expressionist. I Sverige har hon emellertid förblivit märkligt okänd i relation till både de nyssnämnda och till andra generationskamrater som Jean Sibelius, Akseli Gallen Kallela och Magnus Enckell.
Thesleff har visserligen ställts ut i Sverige, men utställningen ”Lysande konstnär och tidig modernist” är ändå något av en introduktion för en samtida publik och det märks att curator Lena Holger har vinnlagt sig om att visa Thesleffs betydelse och bredd. Ellen Thesleff konstnärsliv innehåller många olika spår och det är mycket som ska in i Sven-Harrys förhållandevis begränsade lokaler. Det är den tidiga realisten som efter en tid i Paris i början av 1890-talet tog intryck av symbolismen och några år senare influerades av Kandinsky och svängde igen. Det är nationalskildraren som målar sjöarna kring sommarvistet i Murole, norr om Tammerfors. Det är den urbana skildraren av Helsingfors och världskvinnan som förälskade sig i Italien och lyfte in det varma ljuset därifrån i sina finska miljöer. Och det är dessutom den sena expressionisten som i sina bästa, eller mest vågade, stunder nästan förebådar det informella abstrakta måleri som först långt senare blir vanligt i Skandinavien.
Lena Holger, som är känd för sitt arbete med Helene Schjerfbeck, behärskar materialet och lyckas få med det mesta. Konsthallens två huvudsakliga, mycket luftiga, utställningssalar sammanfattas raskt hela Thesleffs karriär i ett fint urval. I det första rummet möter betraktaren genast den enigmatiska målningen ”Eko”, som redan 1891 blev något av ett genombrott för den bara 22-åriga Thesleff. Målningen är en älskad klassiker i Finland, och det är inte svårt att se varför. Sedd snett bakifrån möter vi en ung flika som ropar ut över ett romantiskt landskap som domineras av gröna toner och en direkt hänförande sommarnattshimmel. Runt ”Eko” presenteras en rad porträtt från olika tider, som placerar konstnären i en krets och slår fast att hennes förmåga att gestalta kvinnor som människor och inte bara genusmasker var långt före sin tid.
I den andra salen får vi kliva in i Ellen Theseffs landskap, och också här blir det slående möten mellan hennes olika stilar och platser. Det är fascinerande att se hur hon först hittar sin lyriska färghantering, exempelvis i ”Midsommarafton i Murole” från 1906, och sedan applicerar också en expressionistisk blick på sina motiv och hittar en explosiv färghantering som, vill jag påstå, placerar henne bland ismens främsta. Motiven reduceras på 1910-talet och plötsligt försvinner avståndet mellan Helsingfors hamn och vattendragen i Florens, vilket illustreras genom två små landskap från 1912 respektive 1914. Här tar Thesleff ett jättekliv mot en målerisk poetik som öppet deklarerar att det är konstnärens blick som bestämmer motivet, och inte tvärt om.
Lite längre upp i konsthallen presenteras dessutom konstnärens insatser på träsnittets område – där hon inte bara hävdade sig väl utan tog hela tekniken ett steg framåt.
På det stora hela en mycket lyckad introduktion som utan vidare förklarar konstnärens centrala plats i Finlands konsthistoria.