Att dra en klar skiljelinje mellan mode och konst är naturligtvis en fiktion. Under åtminstone hela 1900-talet har modet spillt över i konsten och tvärtom. Den stora skillnaden är möjligen att modet helt öppet rör sig i ett genomkommersialiserat rum medan konsten i mån av möjlighet gärna antar en pose av att vara en företeelse utanför det kommersiella kretsloppet, vilket självfallet bara är en vacker men inte särskilt sanningsenlig dröm. Modevärlden, kan man möjligen tillägga, koketterar oftare genom att vägra lämna den yta som också är konstvärldens passage till en betraktare, medan konstvärlden inte alls lämnar ytan ens närmelsevis lika ofta som den påstår. Bägge företeelserna måste emellertid perforera ytspänningen för att kunna göra anspråk på att vara mer än estetiskt plockgodis och sensationell, eller bara en slätstruken, sockerchock.
Precis som i stort sett allt annat kan mode vara ett fungerande och effekt material för undersökande och kreativa uttryck, vilket curatorn Karina Ericsson Wärn på ett utomordentligt effektivt sätt visar i utställningen ”Asylum” på Kulturhuset Stadsteatern.
”Asylum” sammanför formgivare och konstnärer från de senaste 80 åren, och är det något som förenar Anna-Sara Dåvik, Sandra Backlund, Minna Palmqvist, Patrik Söderstam, Maria Misenberger, Elsa Schiaparelli, Salvado Dalí, Rut Hillarp och de andra deltagarna i utställningen så är det att deras respektive verk, oberoende av genre, i långt högre grad diskuterar kroppen än döljer den. Det är en välkomponerad, om än inte tajt, utställning. Betraktaren glider liksom konfliktlöst genom det långsmala utställningsrummet. Rut Hillarp och Michail Livadas svartvita sadomasochistiskt betingade poesi flimrar på en skärm och känns lika givna i sammanhanget som Sandra Backlunds stickade skulpturala klädesplagg, som med sina undvikande men bekanta former på en gång korresponderar med och kontrasterar mot några fotografier av den högst egensinniga dockmakaren Hans Bellmers läskiga anhopningar av sexualiserad kropp.
Längst in i utställningen blir rummet murrigare och betraktaren får stiga in i den legendariska klädskaparen Elsa Schiparellis samarbete med Salvador Dalí, manifesterat genom en fint utförd replik på deras ikoniska ”Skeleton dress”. Den svarta klänningen som istället för att lägga sig som ett hölje på kroppens yta lyfter fram och accentuerar skelettet understryker på många sätt vad hela utställningen handlar om – att låta ytan visa insidan, att lyfta fram istället för att täcka. Minna Palmqvists ilskna plagg i serien ”Intimately social” består exempelvis av plagg som är uppbyggda kring kroppsliga detaljer som den gängse modeindustrin vill dölja.
Utspridd i utställningen pågår, nästan som en sammanhållande melodi, en liten kompakt retrospektiv över Maria Miesenbergers utveckling de senaste femton åren. Från väldigt direkta verk som undersöker påklädandets oväntat stora amorfa potential, via en hjärnformad matta och vidare till färskare aluminiumskulpturer som har lämnat textilen men fortfarande laborerar med samma svårdefinierade former.
Ett hörn är emellertid tomt så när som på en hindrande avspärrning. Men istället för ”polis” står det ”Back” på den myndiga tejpen. Det är förstås ett meddelande från Ann-Sofie Back, som ofta utnämns till det svenska samtidsmodets stora förnyare. Den provokativa kommentaren om branschens, eller kanske hellre publikens, dyrkan av logotyper växer betydligt två trappor upp, där Back visar separatutställningen ”Back. Allt ska bort”, en schablonartad lågprisbutik där muggar, affischer, kondomer, t-shirts, dildos, toapapper, vattenflaskor och faktiskt också kläder ur tidigare kollektioner har märks med stora ”Back”-loggor och slumpas bort till reapriser. Utställningen, som ursprungligen producerades för Röhsska museet i samband med att formgivaren ifjol tilldelades Torsten och Wanja Söderbergs pris, Nordens största designpris, har något av uppkäftig studentutställning över sig, men blir med en bättre budget något större och visar också den vanvördighet som har gjort Back till en formgivare som envetet fortsätter sticka ut.