Arrangörerna av de varje år återkommande sommarutställningarna vid Grönsöö slott har förmågan att ofta hitta utställningskoncept som överraskar med oväntade möten. För två år sedan iscensatte man en ordlös dialog mellan de avbildade människorna på slottets egen porträttsamling och konstnären Marianne Halls tidlösa terrakottaskulpturer.
I år är titeln på den stora sommarutställningen "Om årets och livets högtider på Grönsöö", till vilken Upplandsmuseets Håkan Liby skrivit en välillustrerad, kunnig bok, ingående i Grönsöös kulturhistoriska skriftserie. Till denna redovisning av uppländskt liv och tradition från vaggan till graven, från adventsfirande till midsommarfest, har man kopplat ett samtida konstnärskap, Joakim Lagers, som vid första påseende tycks bestå av huvudsakligen abstrakt, icke föreställande måleri.
Vid närmare eftertanke (och sådan krävs för att tränga in under ytan i Lagers avancerade koncept) visar det sig att beröringspunkterna är många och att Lagers konst fokuserar på mellanrummen, ytorna, linjerna och själva kontrasten mellan det föreställande och det sublimt osynliga. På var sitt sätt handlar båda utställningarna om liv och om död och om de osynliga men faktiska relationerna dem emellan. Lager utgår från teckningen som sedan berikas med färg, ett tillvägagångssätt som konstnären behärskar helt. Motiviskt förs associationerna till naturfragment, trädgrenar eller kvistar, samlade i tillfälliga mönster.
Med det visuella minnet av ett av huvudutställningens fotografier, en bild tagen en januaridag 1915, ser jag hur Lagers målningar rör sig i de svåråtkomliga segment där gränserna mellan död och liv är utsuddade. Fotografiet föreställer Per Jacob von Ehrenheim som vakar över sin döda hustru Augusta; en bild av livslång tillhörighet som inte upphör med den enes död. Hos Joakim Lager är det främst två målningar där gestaltningen egentligen berör samma ämne: död förvandlad till liv, det slags liv som den skapande konsten är mäktig. Måhända en djärv tolkning, men med tanke på konstnärens egna uttalanden som sin ”åtrå” till själva skapandet inte obefogad. I Lagers måleri uppnås det märkliga tillstånd som fotografiet explicit beskriver genom abstraktioner, översatta i linje, form och volym.
Jag läser Joakim Lagers estetiska koncept som ett försök att upphäva måleriska konventioner och nå fram till en tydlig fokusering på Bilden som egen verklighet, skapad av konstnären. Att etikettera verken som abstrakta eller konkreta blir därmed ointressant. Konstverkets autonomi blir tydliggjord på ett ovanligt övertygande sätt och den avbildande representationens risker elimineras.