Året var 2011 och Venedigbiennalen, curerad av den schweiziska konsthistorikern Bice Curiger pågick i lagunstaden. En lite matt biennal, minns jag att jag tyckte och skrev, men ändå en biennal där vissa konstnärer och verk stack ut.
En av de konstnärer Curiger bjudit in till sin tematiska utställning var sydafrikanen Nicholas Hlobo, vars drakliknande stora installation passade utmärkt i det gamla skeppsvarvet Arsenale, som är en av biennalens båda hjärtpunkter. Med okonventionella material som gummi och tyg och med färgstarka sömmar och band som sammanbindande länkar tycktes hans verk ringla sig fram på utställningsgolvet.
Sex år efter den 54: e Venedigbiennalen återser jag Hlobos konst, den här gången på Uppsala konstmuseum som fortsätter sin spjutspetsroll om konstinstitution utanför storstaden denna vårvinter. Medan Jan Svenungssons stora utställning breder ut sin på konstmuseets fjärde våning (med pendang i Bror Hjorths hus) har Nicholas Hlobo fått hela undervåningen till sitt förfogande för sin första utställning i Sverige.
Jag frågar konstnären varför han valt Uppsala för sin Sverigedebut och han svarar lika självklart som ödmjukt att det inte är han som valt Uppsala. ”Det är Uppsala som valt mig”, säger han. Och Uppsala betyder i det här fallet museets intendent Rebecka Wigh-Abrahamsson som lärt känna konstnären i performance-sammanhang och nu lyckats få en separatutställning av honom i Uppsala. Under tiden mellan Venedig och Uppsala, har Hlobo hunnit visa sin konst på en rad platser jorden runt; Tate Modern hade redan före Venedig insett hans betydelse och ordnade redan 2008 en separatutställning.
Nicholas Hlobos Uppsalautställning har titeln Zawelela ngale, vilket är uttryckt på bantuspråket xhosa. Språkvalet är mycket medvetet från konstnärens sida och kan tolkas som ett socio-politiskt ställningstagande. Hlobo fjärmar sig från en anglosaxisk språk- och kulturdominans och erbjuder inte sina betraktare några lätta ingångar till sina verk. Det är konstverkens egna uttryck, somliga groteska, andra poetiskt skira, ofta formulerade med sömnad och broderi som redskap, vare sig det handlar om vitt i vitt i stora vaggpaneler som tycks illustrera mänskliga livsvillkor eller det är objet-trouvées i form av cykelslangar, styren, gummi, tygsjok, sidenband, kedjor eller torsoliknande skyltdockkonstruktioner som brukas i på golvet utbredda monsterinstallationer. Likt kenyansk-tyska konstnären Cosima von Bonins märkliga bläckfiskar med långa slingrande armar breder Hlobos skapelser ut sig i ett gränsöverskridande över kulturkretsar, språk och tid. Att Hlobo även är verksam som performancekonstnär märks också i detta sätt att överge det enkelt etiketterade för ett mer komplext, rörligt förhållningssätt. Associationerna går även till svenska konstnären Katrine Helmersson som inte minst funnit inspiration till sin konst i afrikanska Mali.
Det påpekas i en introducerande text att Hlobo (född 1975) hör till en post-apartheidgeneration där konstens (liksom individens) frihet är någorlunda självklar, en frihet som han använder för att förmedla sina tankar om tillvaron, väl förankrad i en afrikansk kontext.
Att det finns ett påtagligt drag av animism i Hlobos gestaltningar är uppenbart och måste säkert förstås som ett uttryck för hans hemhörighet i den afrikanske traditionen som han hela tiden refererar till, inte minst språkligt. Jag imponeras av konstnärens konsekventa hållning och hans uttalade ovilja att ta enkla mainstreamvägar för att underlätta kommunikationen med västvärlden. Visst kan vi som svenskar associera till Linné och hans Afrikaresande lärjungar Sparrman och Thunberg i den naturdyrkan vi kan tycka oss känna igen hos Hlobo. Men jämförelse känns aningen provinsiell och strängt taget onödig. Bättre att ge Nicholas Hlobos afrikanska verklighet frihet och tolkningsföreträde, även om den ställer större krav på vår vilja att förstå. För en gångs skull är det inte västvärlden som spelar första fiolen i ett existentiellt konstdrama av rang.
En liten undran efter att ha tagit del av utställningen, läst Wigh-Abrahamssons informativa text och bytt några ord med Hlobo: Varför producerar inte Uppsala konstmuseum en katalog till en så ovanlig konstsatsning som denna? Det hade inte behövt vara en omfattande bok (som den utmärkta men några år gamla norsk-engelska som finns att köpa i museishopen), men en liten skrift med ett bra bildmaterial hade tveklöst varit på sin plats den här gången.