Efter många besvikelser och en auktion där den kämpande vänföreningen lyckades köpa in en försvarlig del av den keramiska konstnären Hertha Hillfons produktion ser det nu faktiskt ut som om hennes hem och ateljé i Mälarhöjden ska kunna bli Sveriges första allmänt tillgängliga kvinnliga konstnärsmuseum. Det går visserligen att diskutera poängen med ateljémuseer, eller museer vigda åt enskilda personer över huvud taget, men innan vi beslutar oss för att de inte fyller någon större funktion bör vi jämna till statistiken. Liljevalchs snabbt hoprafsade sommarutställning presenterar både något av ateljémiljön och hela Hillfons långa skapande karriär och torde vara det sista debattinlägget i frågan.
Jag skriver att utställningen är hoprafsad för att Liljevalchs egentligen hade planerat att hålla stängt för renovering och så sent som för något halvår sedan ändrade sina planer. Utställningen känns förvånande genomarbetad och efter att ha promenerat genom den i stort sett kronologiska genomgången av Hillfons konstnärskap, som både tilltalar en kräsen publik av finsmakare och en bredare massa, går det nästan inte att tycka annat än att hon är väl värd sitt museum.
Utställningens första sal försöker återskapa något av den magi som Hillfons mytomspunna ateljé och trädgård, till bredden fyllda med keramiska skulpturer eftersom konstnären ogärna sålde sina verk. Den suggestiva effekten uteblir möjligen trots, eller kanske tack vare, att väggarna har täckts med stora bildvepor. Jag brukar inte gilla den här typen av presentationer, men eftersom utställningen trots allt är en sakinlaga har jag överseende med styltigheten. Dessutom är objekten fantastiska och den ateljé som Hillfons arkitektmake Gösta ritade är verkligen något av ett mästerverk.
Keramik är en konservativ genre, och när Hillfon på 50-talet började skära och montera ihop bitar av lera istället för att modellera dem var hon långt mer radikal än vi kan omfamna idag. De tidiga nonfigurativa eller abstrakta objekt som fyller utställningens andra sal är en riktig höjdpunkt där det är svårt att hålla fingrarna i styr. De undflyende objekten liksom ber om att bli berörda och några ögonblick förstår jag precis hur Tolkiens ringtokiga Sméagol känner sig. Ett rum med helsvarta objekt som Hillfon skapade i spåren efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl är en annan favorit. De stora, tunga, guldglänsande och mycket uppskattade solar som avslutar utställningen, och som är något av ett kännetecken för Hillfon, säger mig inte alls lika mycket. Men det finns många som inte håller med utan framhåller dem som närapå utomvärldsliga upplevelser.
Det är också mångfalden som är utställningens storhet. Stora ansikten, mjukt formade men hårda sittmöbler, avfärdade men rehabiliterade keramikrester, porträtt, bruksskålar och diverse föreställande objekt. Ibland med en hint av det som dominerade de aktuella idealen under Hillfons 60 år långa karriär, men ändå alltid egensinniga.