Hur mycket påverkas egentligen ens betraktande av en konstnärs biografi? Tja, det varierar förstås. Både beroende på den konst som man betraktar och på den konstnär som står bakom verken. Myten om det stora konstnärsgeniet vars verk ska läsas som en direkt och oavhängig del av det skapande subjektet har dödförklarats gång på gång, men är något av en zombie som aldrig slutar gå igen.
Det är förstås inte särskilt underligt. Upphovspersonen fortsätter ju trots allt att vara en aspekt bland andra att förhålla sig till i konsumtionen av ett verk. Det som är väsentligt är ju i vilket fall som helst att komma ihåg att läsa verk och inte person. Beundra gärna konst men förhåll dig tveksamt avvaktande till konstnärer.
Den lite trötta frågeställningen aktualiseras på ett akut sätt i mötet med den 29-åriga kinesiska fotografen Ren Hangs utställning ”Human Love” på Fotografiska. Bara några dagar efter utställningens öppnande tog den unga stjärnfotografen livet av sig i sitt hem i Beijing, och jag är rätt säker på att det påverkar min läsning av hans bilder på ett utomordentligt dramatiskt sätt.
Ren Hangs bildvärld består i stort sett uteslutande av nakna unga kvinnor och män som rör sig i urban miljö eller natur. Gestalterna förhåller sig ofta neutrala till sin avkläddhet, men den förblir nästan alltid bildens centrum eller betydelsebärande effekt: Nakna kroppar som trycker sig mot kaktusar, pungar som spänns som segel, explicita håligheter som exponeras eller vitsigt täcks av växter. Staplar av kroppar, ollon som försiktigt tittar upp ur skumbad, badbilder där röd färg alluderar på både mens och våld. Kroppar som interagerar med uppstoppade djur eller döda fiskar och kroppar som bara är och stilla hänger i träd, är inklämda i klippskrevor eller ligger utläkta på höghustak. Ren Hang, skulle man kunna påstå, arbetade egentligen ständigt vidare med en och samma serie av bilder.
Jag har tidigare förhållit mig svalt avvaktande på gränsen till skeptisk inför Ren Hangs bilder. Mest sett dem som ett rätt slentrianmässigt och inte särskilt intressant frossande i nakenhet – präglade av för uppsluppna slapsticks och den övertydliga bild av sårbarhet som motivet gärna medger. Jag har sett hans arbete som samma jakt på ungdomlig gränslöshet som går som ett globalt spår i den amerikanska filmaren och fotografen Larry Clarkes efterföljd. Som präglat av samma snapshot-estetik som klädmärket American Apparels sexistiska reklam. Möjligen med tillägget att sexismen hos Hang inte är lika framträdande eftersom han behandlar sina kroppar på samma sätt oberoende av kön. Och som de flesta västerlänningar har jag kryddat min läsning med en postkolonial eftersläng om att nakenheten säkerligen har ett intressantare egenvärde i en kontext av kinesisk censur.
”Human Love” får mig att inse att jag har underskattat Ren Hangs bilder. Det handlar inte bara om konstnärens självmord, även om det vore en lögn att påstå att sårbarheten i de nakna kroppar som liggande balanserar på kanten till höga skyskrapor inte får ett annat ljus och en tyngd av sorgfylld trovärdighet. Precis som de återkommande referenserna till en tvetydig Ofelia-gestalt, kanske levande, kanske död. Ett då har alltid en tyngre klang än ett nu.
Men det handlar också om att bildurvalet till ”Human Love” är alldeles utmärkt och, med något undantag, väjer för det mest skämtsamma och det mest pornografiska. Kvar finns ett slags jakt på liv och beröring som utan några större problem kan beskrivas som en på amma gång upprorisk och uppgiven flykt undan ett totalitärt system, som en flykt in i kroppens förmenta mänsklighet. Men det är nog också en tolkning som dras med ett perspektiv av västerländsk von oben-läsning.
Mest av allt påminner Ren Hands ”Human Love” om den där lite bespottade men ändå älskade nyckelscenen i ”Farväl Falkenberg”, där filmens huvudkaraktärer nakna och höga på svamp kravlar fram i en grund bäck i en, låt vara lätt bedagad, eruption av homosocial kärlek. Sökande. Vid liv. På gränsen till att inte existera.