Jag tycker generellt att man ska vara ytterst återhållsam med att framhålla handgjorda eller omanipulerade bilder som bättre än de motsatta. Det är i stort sett alltid det bildern förmedlar när den möter betraktaren som är det viktiga. Jag har inte ens särskilt stora problem med fuskande naturfotografer som klipper in lodjur från internet i sina prisade bilder, för att ta ett omstritt exempel. Lögnen eller bedrägligheten, att manipuleringen inte känns vid, är förstås ett moraliskt problem, men jag ser inte något egenvärde i autenticiteten som kräver att bilden förmedlar en specifik fotografs möte med ett specifikt lodjur. Det finns förstås undantag. Manipulering av nyhetsbilder är inte bra, i synnerhet inte om den innebär en Hollywoodifiering av exempelvis krigsfotografier där rökmoln och himmel ändras för att understryka dramatiken i motiven.
Med detta sagt: Jag har väldigt stora problem med bildmanipulation som inte håller måttet. Som tar udden av sina motiv och gör dem slätstrukna. Som strävar efter diffusa ideal utan intellektuell förankring. Som njuter för mycket av att göra något bara för att det är möjligt.
Jag hade länge problem med det norska bilderboksundret Stian Holes närmast orgastiska excesser i photoshop. Holes bilder kändes ungefär som merparten av den glaskonst man stöter på – vid en första anblick färgrik och roande som en överfull påse amerikanskt lösgodis, vid en andra som en samling ganska trista effekter som förlorat sig i sin egen förmåga att förföra och därför blivit ointressanta eller i varje fall ganska endimensionella. Holes kryllande bildvärld var, tyckte jag, ett bra exempel på hur nyttigt det kan vara att avrätta några darlings då och då, och mimiken hos hans figurer störde mig med en rätt så amatörmässigt övertydlig manierism.
Det var, får jag erkänna, ett förhållandevis snålt sätt att läsa Stian Holes böcker som dessutom inte bara hade sin grund i de faktiska böckerna utan också berodde på en enerverande övertro på bildbehandlingsprogrammet som slog igenom i diverse kanaler ungefär när Hole debuterade för några år sedan. I dag vidhåller jag att ansikten inte är Holes starkaste sida (även om han har blivit bättre), men jag ser också de uppenbara poängerna i de mångdimensionella kollage som Holes bildvärld utgör. Holes bilder nöjer sig inte med ett eller ett par lager utan lyckas tvärtom likna den värld av fantasi som de gestaltar genom att hela tiden bjuda på nya detaljer och nya infallsvinklar. Dessutom passar Holes ganska återhållsamma berättande väldigt bra med en nästan överlastad bildvärld. I synnerhet när han griper riktigt svåra ämnen, som i sin hittills bästa bok ”Annas himmel” där den färska sorgen efter en död förälder gestaltas på ett hjärtslitande realistiskt sätt. Jag har, kort sagt, ändrat mig i fråga om Holes kvaliteter och därför med spänning sett fram emot Bror Hjorths Hus presentation av bilderbokskonstnären.
Bror Hjorths Hus årliga utställningar med renommerade bilderbokskonstnärer eller barnboksillustratörer håller alltid hög kvalitet. Bror Hjorths Hus styrka, skulle man kunna säga, är faktiskt att förmå smälta samman pedagogik och tillgänglighet för alla åldrar med en helhet som inte tappar bort den ursprungliga intentionen, något många större institutioner kämpar med.
Presentationen av Stian Hole lever i stora drag upp till de höga förväntningarna. I stället för de originalillustrationer som brukar krydda utställningarna finns här uppblåsta format och rörliga bilder på skärmar, som med lekfulla animationer tar Holes särart ett steg längre. Vid ett par bord kan besökaren själv pröva på kollage och precis som vanligt består en del av rummet av en uppbyggd lekmiljö med förebild i böckerna.
Alla som har läst ”Hermans hemlighet” kommer att njuta av att kliva in i bokens mystiska rymdkapsel. I övrigt domineras utställningsrummet av en grupp björkar som sträcker sig från golv till tak och är inlyfta på ett sätt som understryker att utställningen bygger på en idé om att fördjupa Holes kollageteknik. I trädgården finns en liten bildjakt som inte utmärker sig särskilt mycket. Det är istället diskussionsmaterialet som finns i häftet som följer med bildjakten som är det stora mervärdet.
Om förväntningarna, och kraven, inte vore så högt ställda vore utförandet uppseendeväckande bra. Nu nöjer jag mig med att konstatera att det precis som väntat är stabilt. Får man önska sig något så skulle det vara att Bror Hjorths Hus fick några extra miljoner för sina barnsatsningar. Det vore mycket spännande att se hur museet skulle tackla materialet med en riktigt fet budget.