Konsekvens och självsäkerhet. Det är två begrepp som ofta är centrala när ett konstnärskap tar sig den där sista biten från bra till lysande. Eller om man föredrar: en självkänsla som är stark nog för att hålla uttrycket konsekvent.
Det betyder förstås inte att en konstnär inte kan hoppa mellan stilar, motiv och material. Konsekvensen kan finnas där ändå. Men ibland, ganska ofta faktiskt, har ett benhårt fokus på en variation av ett sammanhållet uttryck en tjurskallig charm som övertygar. Den 92-åriga Sigtunakonkretisten Lars-Erik Falk är ett exempel på det sistnämnda. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit att jag är förtjust i Falks envetna och stilrena tolkning av den konkreta konstens tro på formens egenvärde – manifesterad genom en nästan patenterad linje eller diagonal som lutar ungefär 72 grader och ger intryck av att vara både stående och fallande på samma gång. Linjen återkommer i grafik, reliefer och fristående skulpturer, och även om jag inte är lika förtjust i alla Falks arbeten så blir helheten alltid så sammanhållen att den inte går att motstå.
”Lars Erik Falk – en retrospektiv” är den kanske mest logiska utställningen av alla för just Märstas nya konsthall, och det är roligt att utställningen blivit av medan Falk fortfarande är aktiv. I egenskap av den svenska konkretismens ålderman skulle ingen ifrågasätta om han valde att pensionera sig, men det verkar inte vara aktuellt. Har man hittat sin perfekta linje så har man, och då är det lika bra att köra på så länge det går. En försvarlig del av verken i utställningen är från de senaste åren och visas för första gången.
Men det handlar alltså ändå om en rejäl retrospektiv, och utställningen presenterar på mycket fungerande sätt Lars Erik Falks resa mot det konkreta, nonfigurativa uttrycket, och väl där den sista biten mot ett alldeles eget tilltal. I all enkelhet berättar utställningen också om konstens utveckling under 1900-talet. Falks konkreta konst ter sig som klassiskt modernistisk idag, men som Beate Sydhoff skriver i en katalogtext: när Lars Erik Falk närmade sig det nonfigurativa uttrycket, några år efter pionjärerna i grupperingen 1947-års män, präglades konstdebatten av en konflikt mellan föreställande och abstrakt.
I den stora utställningssalen i Märsta konsthall visas verk från åren kring konstnärens första utställning 1952 och framåt. Tidiga målningar visar en sökande blick som fortfarande trevande prövar formerna. Som skulptör är han emellertid självständig redan från start, och de tidiga skulpturer som utgår från platta skivor som klipp upp och viks för att bli tredimensionella är fortfarande förvånande pigga och har direktkontakt med den senare produktionen. Några decennier senare, under 80-talet då konkretismen under ett par årtionden har betraktats som mindre aktuell, renodlar Falk sitt uttryck. Några skulpturer från den här tiden, exempelvis ”Modul skulptur 50”, binder också Falk till den postmodernt sökande våg som svepte genom 80-talets svenska konstliv och skulle kunna vara förebilder till bland annat Håkan Rehnbergs samtida skulpturer, vilket är slående eftersom Falk oftare beskrivs som en bevarare än som en inspiratör. Här hittar vi också Falks älskade diagonal i flera olika tappningar. Själv föredrar jag kanske den tydligaste, där den uppträder genom lutade aluminiumprofiler och på ett tydligt sätt blir kompositionens huvudmotiv (som i den offentliga skulpturen på Börjeparken i Uppsala). Men den finns också i mer finstilta former, exempelvis antydd genom en grupp rakt stående profilers olika längd, eller lagd på ända högst upp på ett objekt.
Det mest fascinerande är att se hur Falk hittar hem. Från tidiga försök i fri form på smörpapper till den sena renodlingen. I konsthallens ”svarta box” presenteras dessutom några ännu äldre verk, bland annat ett konventionellt landskap som visar Uppsala sett från slätten. Här anar man vidden av Falks nonfigurativa uppenbarelse.
Utställningens fysiska nav är emellertid ett stort nytt verk där diagonalen spretande och ovanligt rumskrävande byggs upp av en rad råa aluminiumelement som kunde vara hämtade från närmaste byggplats. ”Modul skulptur”, som verket i likhet med många av Falks arbeten heter, är som gjort för det lilla torget utanför konsthallen. Jag hoppas att kommunens ansvariga inte missar den uppenbara passningen.