Med starka färger, karakteristiska prickar och surrealistiska miljöer där enorma fallosliknande ballonger avväpnande svävar omkring har den japanska konstnären Yayoi Kusama blivit en av samtidskonstens stora publikdragare. När ”Polkaprickarnas prästinna” når Moderna museet med sin nordiska vandringsutställning ”I oändligheten” består utmaningen i att visa att Kusama är mer än en biljettkontorsvältande popkonstnär som gör roliga spegelsalar och samarbetar med Lois Vuitton.
Moderna museets version av utställningen får en snillrik inledning genom att den lokala curatorn Jo Widoff valt att lyfta fram två serier av verk som bägge tillhör den 87-åriga konstnärens lite mindre kända, men som samtidigt är väldigt illustrativa och effektivt pekar på den stringenta linje som finns i det på ytan spretiga och nästan löjligt mångsidiga konstnärskapet.
På en vägg i utställningens första sal hänger ett rejält axplock ur den serie målningar som sysselsätter konstnären idag. Det skulle ursprungligen bli en en serie om hundra målningar av en åldrande konstnär, vilket ganska snart fick revideras till både 1 000 och 2 000. På andra sidan väggen, i utställningens andra sal, hänger en serie mycket mindre bilder som hör till konstnärens tidigaste verk. Det skiljer mer än sextio år mellan serierna, men ändå sitter de omisskänneligt ihop. De nyare är större och präglas av starkare färger, men det upplösta eller flytande bildrummet, dragningen mot biomorfa former, prickliknande mönster och raster, upplyftande kollisioner mellan kontrasterande fält – allt finns i såväl början som slutet. Redan här slår utställningen fast att det är konsekvensen som är det mest centrala i Kusamas verk. Det är en viktig påminnelse. Yayoi Kusamas samlade verk är så fyllt av utropstecken att kan vara svårt att se skogen för alla träd.
Kusama lämnade Japans förhållandevis konservativa konstscen för New York under 50-talets sista år och hittade snabbt en självständig identitet i stadens dynamiska avantgarde. Med serien ”Infinity Nets” kom genombrottet, och i de stora målningarna som upprepar en liten cirkelform över hela sin expanderande yta finns mycket av det som karakteriserar Kusama. Stramheten som kunde knyta henne till minimalismen, serietillverkningen som kunde peka ut henne som en popkonstnär och dragningen mot en meditativ repetition av en liten rörelse som är en länk till både konceptkonst och den exiljapanska scen som under 60-talet växte både inom och utanför den bubblande omskrivning av den västerländska kanon som 60-talet innebar. Kusama delade också, helt följdriktigt, ateljé med den envetna upprepningens kanske största mästare, On Kawara, ungefär samtidigt som han hittade sitt livsprojekt ”Todays”. Precis som Kawara är Kusama också en del av Hiroshima-generation, som växte upp i ett land i ruiner, och hennes praktik kan liksom Kawaras beskrivas som en reaktion på förödelsen.
Där Kawara hittade stränga regler och ett smalt uttryck hittade Kusama emellertid mångfald och en expanderande allomfattande estetik, kanske bäst manifesterad i de oändliga spegelrum som Kusama låter famna och inkludera betraktaren i ett bokstavligen ändlöst uttryck. Ett av de första, som visas på Moderna, är fyllt av prickiga fallosar i tyg som omger betraktaren i ett oändligt fält som, inte så finstilt, konstaterar det dinglande patriarkatets hegemoni, och i samma slag avväpnar detsamma.
Kusamas feministiska (och kapitalismkritiska) inriktning manifesterar sig också i kläder, massmediala utskick, interaktiva installationer och happenings som vid sidan av sin politiska agenda är renodlade orgier i prickig nakenhet och hippiedimmig glädje. Yayoi Kusamas performativa gester som i hög utsträckning bygger på, eller hämtar näring ur, de hallucinationer som har plågat konstnären hela hennes liv, har ett driv som slår igenom i alla material – även om de prickiga pumpor och bjärta rum som hon kanoniserats med inte är hennes bästa – och väljer alltid både och istället för antingen eller.