Leran är ett fascinerande material. Inte bara för att den består av erosionsprodukter och för att det finns en viss skönhet i tanken på att ett söndervittrat berg en gång kan bli en formbar massa, utan också för att materialet är så tillämpbart och ödmjukt. Nästan alla människor har en relation till lera och vet hur det känns att hålla och försöka forma en klump med sina händer.
I utställningen ”Lera” möts fyra Uppsalakonstnärer som alla har en relation till materialet i ett föredömligt enkelt koncept. Verken är få och ganska okomplicerade och vill visa något av den relation som en utövande konstnär får till sitt arbetsmaterial. Bodil Gellermarks installation ”Ett balansverk” består exempelvis av obränd tegellera som står staplad på två sidor om en vägg, och rasar långsamt ihop allt eftersom leran torkar och tyngdpunkter förskjuts. Förändring och transformation är förstås centrala processer när det handlar om ett material som går från mjukt till hårt.
Birgitta Nordström Wiklund är den enda som deltar med mer än ett verk och visar dels en hög med ögon i porslin och stengods – en liten hint om materialets antika historia - och dels en vägghängd tolkning av en före detta havsbotten som ska spricka sönder under utställningens gång. I synnerhet det sistnämnda verket är effektivt med sitt enkla rutmönster av havssmekta fåror.
Både Eva Hedberg och Katarina Sundkvist Zohari deltar med platskrävande verk som lyfter fram materialets massiva kvaliteter. Hedbergs ”Grogrund” visar en stor liggande leråker där den obrända spruckna ytan bryts av små grönglaserade och växliknande objekt som söker sig uppåt som inkarnationer av hopp i en dystopisk miljö. Eller kanske bara som en erinran om att det alltid finns växtkraft, om att livet envetet fortsätter vad som än händer.
Sundkvist Zoharis ”Vägg” är som titeln förmedlar en vägg i obränd lera. På den ena sidan av den döljande, rumsavdelande, kanske exkluderande väggen finns tre små inbuktningar eller hål. På den andra sidan sticker tre tentakelaktiga armar ut i rummet och gör det bekanta föremålet främmande – ytterligare ett lyckat tillämpande av det undanglidande motiv som är konstnärens främsta kännetecken. Den stora monokroma väggen intar rummet med en stor självklarhet och visar hur kraftfullt det avskalade kan vara.