I katalogen till Liljevalchs smått traditionella sommarsatsning på konsthantverk driver konsthallschefen Mårten Castenfors tesen att konsthantverket är en arena som inte dras med samma konforma skitnödighet som den övriga konstvärlden. Och även om det innebär en rätt häftig generalisering så han har helt rätt. Konsthantverkare, i synnerhet de som verkar på den internationella nivå som utställningen ”Attention: Craft” vill presentera, är ofta vanliga konstnärer i alla aspekter utom just till titeln, vilket påfallande ofta visar sig ha en märkligt stor betydelse. De konstnärer som väljer att verka under konsthantverkets rubrik vill och lyckas förhållandevis frekvent hålla fast vid ett underdogperspektiv. De vill brinna, vara uppkäftiga och visa ett rest långfinger åt den vita kuben. Kanske, skulle man kunna tillägga, liknar det ett utstuderat ordvrängeri, men vad gör det så länge det ger upphov till bra konst och sevärda utställningar.
Vad Castenfors menar är egentligen att de som väljer konsthantverkarparollen vågar låta bli att svepa sig i en trygg teoretisk filt och bara köra. Och ”Attention: Craft”, förträffligt sammanställd av kuratorerna Agneta Linton och Maj Sandell, understryker verkligen tesen. Utställningen är på en gång ett nöjesfält som konkurrerar ut Gröna Lund ett stenkast bort och ett styrkebevis på hur väl norskt och svenskt konsthantverk – utställningen visar uteslutande konstnärer från grannländerna – står sig också i den högsta divisionen.
Utställningskommissariernas utgångspunkt är att konsthantverket definieras av en historisk och kontextuell relation till den nytto- eller bruksaspekt som traditionen bjuder och därför blir en autonom plattform på konstscenen. Deras urval är också en färd genom många olika uttryck som binds samman av en stor förtrogenhet med materialen.
Torbjørn Kvasbøs enorma keramiska objekt består av rör som staplats på varandra i på en gång kollapsande och explosiva former. Textur och glasyr känns igen från keramikkursen, men där slutar likheterna. Samlade i grupp på podier på en stor vägg får verken en pregnans som kontrasterar med Silje Figenschou Thoresens små, och vid en första anblick försynta, skickligt improviserade högar och grupper av snickarmaterial, som finns i samma stora sal. Underhållande kontraster är ett annat genomgående drag i utställningen, och att röra sig från textilkonstnären Hanne Friis stora, takhängande, mycket sorgliga flod av veckad denim till keramikern Linda Karlssons knallrosa rum av muntra rymdvarelser som liksom i smyg dekonstruerar fallosbegreppet och vidare till Märit Runstens drastiska sal där en oformlig svart massa kravlar sig upp på ett obduktionsbord mot en fond av detaljerade teckningar som bland annat visar organ och kroppsdelar, är ett oupphörligt nöje. Och så fortsätter det varvet runt. Erlend Leirdals grova men raffinerade träföremål bär en naturkänsla som är större än en vanlig skogs men klarar utan vidare omgivningens urbana puls. Mia F Göranssons stora presentation av små objekt i porslin slår med enkla utforskande medel in dörrar som man inte ens var medveten om. Simon Klenells färggranna, fräcka glaspjäser lyfter fram det uråldriga hantverket utan att för en sekund förlora sig i materialets livsfarliga romantik. Det var mycket länge sedan jag hade så här roligt på Liljevalchs.