Det är en fullkomligt vidrig idé att toppa knattelag i, säg, fotboll. Det är ett kontraproduktivt och framför allt direkt oetiskt sätt att arbeta. När det handlar om vuxna kulturarbetare med anspråk på att arbeta på en professionell nivå är förhållandet emellertid det direkt motsatta.
Uppsala konstnärsklubb – som ska samla yrkesverksamma konstnärer i Uppsala och arbeta för att skapa kontaktytor med både publik och politik, allt enligt föreningens egen hemsida – firar 60 verksamma år med en jubileumsutställning på Åhuset, och jag har sällan sett ett ärligare födelsedagskalas.
”Här är jag”, som utställningen heter, ringar på ett mycket direkt sätt in klubbens problem, nämligen den alldeles för stora bredden och ett godhjärtat men icke fungerande sätt att producera utställningar. Med 56 deltagande konstnärer slår klubben fast både sin inkluderande inställning och sin, mot publiken, ganska nonchalanta attityd inför hur man skapar en genomarbetad utställning.
Jag skulle i och för sig kunna köpa den fryntliga salongshängningen och den spretande trängseln eftersom det handlar om ett jubileum, men det är helt omöjligt att bortse från att utställningen mer än något annat visar att klubbens medlemmar spänner över en kvalitativ skala som är alldeles för stor.
Bara på ett rent tekniskt plan slinker det igenom för mycket som inte håller måttet. Visst finns här åtskilliga, rent av tiotals, riktigt fina små verk som fungerar som enstaka men lockande visitkort för olika konstnärskap, men det finns också alldeles för många verk som inte skulle utmärka sig på en hobbyutställning, och det är inte bra för klubbens verksamhet i stort.
Det handlar inte om att exkludera, det handlar om att skapa kvalitativa sammanhang som både de som verkar på en professionell nivå och de som jobbar några nivåer under har nytta av. Konstnärskollektivet Haka är (igen) det självklara exemplet. Gruppen har genom att hela tiden ställa krav på sin verksamhet varit en taggande länk som har inneburit att de enskilda medlemmarna alla har utvecklats positivt och dessutom blivit en plattform mot både publik och finansiärer.
Det är precis så en klubb som vill verka för professionella konstnärer ska arbeta. Ett sätt att lösa problemet vore att dela upp klubben i två avdelningar alternativt starta en ny förening med mycket strängare krav. Ett annat sätt att arbeta i rätt riktning vore att Uppsala konstnärklubb tog in externa curatorer som hjälpte till att göra urval till alla utställningar i klubbens regi.
Jag har för övrigt mycket svårt att se varför klubben inte har infört detta för länge sen. Man har gjort försök med interna utställningskommissarier, men det är inte särskilt konstigt att det är svårt att säga åt sina kompisar att hälften av verken i en utställning är menliga för helheten. Marknaden svämmar över av duktiga människor som säkerligen tar sig an jobbet alldeles för billigt.
Det måste givetvis inte vara ett problem att ha en fin och tillåtande gemenskap där man struntar i kvalitet och bara samlas runt sitt intresse för konst. Men det blir ett problem då Uppsala konstnärsklubb riskerar att bli ett alibi för kommunen och andra tänkbara intressenter, som kan få för sig att Uppsala har en stor konstscen och ett gigantiskt stall av professionella konstnärer, och göra det svårare för ambitiösa satsningar på seriös samtidskonst. Ingen vinner på det.