Allt handlar om identitet, konstaterade UNT:s recensent Magnus Dahlerus häromveckan i en text om konstnären, författaren och utställningscuratorn Leif Holmstrands nya roman ”Städer som inte är städer”. Att bända på de normativa förväntningarna inför begrepp som genus och kropp är en röd tråd i det mesta den sanslöst produktiva Holmstrand sysslar med. Maskering, tolkning och dekonstruktion är också, helt följdriktigt, det som binder samman utställningen ”Translation Theme Park”, där Leif Holmstrand med sitt eget konstnärskap som uppenbar utgångspunkt presenterar nio konstnärer och konstnärsgrupper från Japan.
”Translation Theme Park” blir alltså kanske mer en bild av den japanska samtidskonsten betraktad genom Leif Holmstrand än en generell bild av det som präglar japansk konst just nu. Men det är inte så illa – och att Holmstrand så tydligt syns i urvalet är också befriande. Här finns ingen påklistrad objektivitet, utan snarare en direktlinje mellan Malmös konstnärsdrivna galleriscen – Holmstrands hemmaplan – och en japansk motsvarighet.
Identitet, förflyttning, förskjutning och förändring är återkommande drag bland de verk som också har valts enligt premissen att de behandlar eller förhåller sig till det stora nationella trauma som kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 utgör. Det nöjesfält som utställningens titel anger antyder att vi inte ska förlora oss i intellektuella resonemang utan mer spänna fast säkerhetsbygeln och hänga med. Det är en fungerande strategi.
Kärnkraftsolyckan blir i sig en förändringsaspekt som kontrasterar med den mer positiva identitetsuppluckring som många verk (och Holmstrands eget arbete) lyfter fram. Konstnärskollektivet Chim Poms videoinstallation ”Black of Death” blir ett slags mörk utgångspunkt som de andra verken rör sig kring. Videon är en skränande färd tillsammans med en flock kråkor som sveper över drabbade områden som en olycksbådande och kraxande slöja. Performancegruppen Olta tar vid genom några filmade föreställningar där bland annat dikotomin mellan konstnär och objekt dekonstrueras genom byggandet av en gigantisk skulptur av åtta kroppar och stora mängder lera. Gruppen blir, också i andra verk, som ”Man Cave” som prövar könsroller, ett slags köttig häftmassa som kan modelleras enligt olika teman. Yuki Okumura gör något liknande, men mer subtilt, i videon ”Jun Yang: A short lecture on forgetting and remembering”, där en japansk tolk och en engelsk textremsa är allt som återstår av ett konstnärssamtal.
Ett bredare perspektiv och ett högre tempo blir det hos Pyuupiru, som presenterar en lång serie fotografier, ”Self-Portrait”, där jaget kläs i en mängd varianter som ganska hejdlöst överskrider kön och många andra koder. Konstruktionen av jaget är ett allvarligt ämne, men gestaltningen är drastisk och rolig. ”Self-Portrait # 29 - A Surgeon Who Sells skin” visar exempelvis ett huvud invirat i bacon och köttslamsor och anger lika mycket slapstick som dystopisk skräckfantasi.
Det uppskruvade tempo som man, från en svensk utgångspunkt, kanske förväntar sig i japansk populärkultur återkommer också i pseudonymen Cobra Goodnights två pastischer på japanska lekprogram, som presenteras på två skärmar kompletterade med en nedsutten soffa och en skål med chips för betraktaren att glufsa i sig.
De hotfulla resterna från kärnkraftshaveriet gestaltas på olika sätt och både direkt och indirekt, och ”Translation Theme Park” visar möjligen att ämnet är nära till hands för japanska konstnärer just nu. Men helheten betraktar egentligen inte från avstånd utan visar – med viss ojämnhet och ett ös som täcker många brister – att de konstnärsdrivna estraderna hör till samma globala scen. ”Translation Theme Park” skulle kunna vara en förfest till den internationella konstmässan Supermarket, de konstnärsdrivna galleriernas stora firmafest i april.